Vi söker lugn säger vi. Ändå vill vi inte gärna släppa taget om vårt självförbättringsprojekt. Vi piskar oss att bli godare och bättre, och piskar ännu lite till om vi faller tillbaka in i ett oönskat beteende. Carl Jung sa att för att hitta lugn behöver människan göra slut på sitt inre inbördeskrig. Klarar vi det?
Rousseau sa att: ”människan är född fri, men överallt är hon i bojor”. Och ju fler samtal jag har med klienter, vänner eller samtalsgrupper, börjar jag se att det är sant. För människan må vara frihet som existentialisterna sa, men så gott som alla gör allt för att hålla hårt i sin invanda problembeskrivning; jag är värdelös, hopplös, svag, ofri, för stark och han eller hon gjorde en gång så.
Ibland öppnas en dörr i samtalet där alla inblandade kikar ut mot en annan möjlighet. Men oftast dras dörren igen snabbt. Den som pratar återgår till den personliga berättelse som ligger till grund för problemet vi pratar om.
Jag gör också så. Precis som andra har jag Berättelsen med stort B om varför allt är som det är, och hur bra allt skulle bli OM… Jag är inte annorlunda.
Att släppa taget om det gamla är svårt. Att släppa taget om Berättelsen är att stå tomhänt. Vem är jag utan den där känslan, tanken eller vad det handlar om? Vi har alla gjort problemen och kampen mot dem till vår identitet. Utan problemen är vi tomma och – varats olidliga lätthet – kan vara just olidlig för vi är ovana med den.
Problemet är gammalt. Redan på 1200-talet, på den persiske poeten Rumis tid, ville alla människorna kring honom hellre stanna vid problembeskrivningen än prova de nya vägar som han föreslog. Kanske är det vad som menas med arvssynden?:
”Your listeners love difficulties, not unity!
Rumi, In between stories, The essential Rumi, Coleman Barks
Talk about world troubles.
Don´t distribute water from the fountain.
They don´t want that.
In fact, theyve loaded themselves,
With dirt clods to clog up the fountain.
They´d like to shut it off!”
GÖR SLUT PÅ INBÖRDESKRIGET
Carl Jung menade att vi inte kan ändra något förrän vi accepterar våra skuggsidor; det vill säga de känslor, beteenden och tankar vi inte tycker om hos oss själva. Vi behöver alltså sluta upp med vårt inre inbördeskrig; kampen att bli RÄTT. En kamp där vi hejar på det vi utnämnt till det goda (vår persona) och vill utrota det hos oss vi brännmärkt som ont (vår skugga).
Egentligen är den här uppdelningen en illusion. Vi är och har alltid varit kompletta. Syftet med individuationsprocessen (den personliga utvecklingen) som Jung beskrev den är just att inse att vi är något annat än vår begränsande personlighet. Vi är något fritt och ursprungligt med människans hela potential.
Men att vara fast i problembeskrivningen och självförbättringsprojekten är att vara fast i en ond självgödade cirkel. Det är att varje dag bygga sitt eget fängelse. Självförbättring leder till besvikelse när vi inte lyckas upprätthålla illusionen om att vi inte också är våra skuggsidor. Och besvikelsen gör att vi fortsätter att trycka ner oss själva i skorna. Kriget tar ny fart.
Istället för att uppnå det vi längtar efter: kärlek, lugn, trygghet och frihet, håller vi fast vid ett beteende som istället skapar motsatsen och allt det vi är rädda för; ensamhet, oro, osäkerhet och en känsla av att sitta fast.
Jag är inte särskilt förtjust i dessa dagar som är vigda åt allt från kanelbullar till psykisk ohälsa. Men jag önskar att vi hade en dag på året – åtminstone en – där vi bara slutade försöka bli bättre människor. Kan ni höra den kollektiva utandningen och lugnet som sedan skulle lägga sig? Som ett surrande fläktsystem som slås av.