Ensam är stark. Själv är bäste dräng. Var och en är sin egen lyckas smed. Sköt dig själv och skit i andra. Talesätten som betonar vikten av att vara självständig är många i svenska språket. Men är de en väg som leder oss bort från oss själva, snarare än till?
För egen del är självständighet ett återkommande tema. Det är min superkraft och min största fiende. Envist brukar jag framhärda i att klara allt själv. Och jag klarar mycket. Men det har haft ett pris. På många plan har jag känt mig väldigt ensam och jag har kraschat av utmattning.
Ytterst är kampen för självständighet ett sätt att försäkra sig om osårbarhet; om jag undviker att vara beroende av andra och att andra blir beroende av mig, är jag fri och ingen ”kommer åt mig”.
Men det blir en villkorad frihet, och därmed inte frihet alls per definition. Själva kampen kräver dessutom en känslomässig självständighet som till slut blir ett tomt existentiellt vacuum.
Den här insikten ledde mig in till det experiment jag är inne i nu, där jag provar att bara flyta med i Livet och engagera mig i det som läggs framför mig, istället för att styra och kontrollera allt utifrån mina preferenser. Experimentet är ett sätt att ge upp min självständighet för att se vad som händer. Och resultatet har verkligen överraskat
Självständighet som frihet?
Nyligen har jag även haft självständighet som tema för ett par samtalscaféer. Som vanligt lyfter snart samtalet bortom motsatsparen beroende-frihet och börjar glida in på ett både-och. Hur skapar man en balans där du är fri men samtidigt inte behöver ta avstånd från din omgivning för att säkra din självständighet?
I båda grupperna har man kommit fram till att människan alltid äger friheten att förhålla sig som man vill och att tänka fritt om saker. Den kan ingen ta ifrån en. Och med den i bakfickan spelar det mindre roll hur relationer eller den fysiska omgivningen förhåller sig.
Och det är där jag tror jag hamnat nu. Paradoxalt nog har mitt överlämnande till omgivningen också öppnat upp en fantastisk frihet inombords. Ja, det känns till och med som att i min tidigare villkorade tillvaro var jag allt annat än fri. Det har gått i från frihet från och öppnat för en frihet till.
Att ständigt gå runt och vilja att världen och andra människor är på ett annat sätt än de är, är inte frihet. Frihet är aldrig villkorad. Då är det inte frihet. Frihet är absolut eller inte.
När jag nu istället accepterar saker som de är, tillåter jag mig också att agera utifrån det som känns intuitivt rätt i stunden, oavsett vad normer eller tidigare egna regler säger. En enorm frihet.
Mer autenticitet utan villkorad självständighet
Att ge upp min självständighet har alltså öppnat upp för ett ännu tydligare Själv, som alltså inte kom fram förrän jag vände mig bort upptagenheten och engagemanget från mig själv till omgivningen.
När jag inte längre låter mina begär och aversioner styra har alltså något som känns mer autentiskt och mer förankrat har fått en chans att höras, där bruset från en identitet, skapad i nödvärn, tidigare överröstat allt. En riktig paradox.
Samtidigt har känslan av ensamhet inom mig lösts upp. Att engagera sig i det som sker kring mig blir aldrig ensamt. En känsla av värme och samhörighet har väckts som inte fanns där från början, men som kom så snart jag vände min uppmärksamhet bort från mina självständighetsjagande preferenser.
Intressant nog har jag också blivit mottagen som mig själv på ett sätt jag inte blivit tidigare. När jag bjudit in världen istället för att slå den ifrån mig, har världen också börjat bjuda in mig och uppskatta mig precis som jag är. Gränser har suddats ut mellan mig och andra, samtidigt som det som är unikt i mig har blivit tydligare.
Hur ser ditt självbedrägeri ut?
Jag tror att vi bedragit oss själva i vår självständighetsiver. Vi har trott att vi ska bli fria genom att göra oss mindre sårbara och oberoende. Istället har vi klivit djupare ner i den existentiella ensamhetens smärtsamma sårbarhet och rört oss bort från värmen i den existentiella samhörigheten för vi har förväxlat friheten med villkorad självständighet.
Vi har också trott att vi ska bli mer oss själva ju mer vi envist framhärdar i våra begär och preferenser. Men det har blivit ett konstruerat ”jag” som kräver ett ständigt försvarande och definierande (och här tror jag att självutplånande personlighetsdrag är lika mycket begär och preferenser fast på ett mer intrikat dolt sätt – att vara självutplånande är lika mycket ego som att ta ALL plats).
Men det tycks alltså finnas en väg ut ur självbedrägeriet, men troligtvis behöver vägen vara specifik för dig.
Så ta en stund och fundera hur just din ”envisa självständighet” ser ut. På vilket sätt försöker du upprätthålla en identitet genom begär och aversioner? Hur skulle ditt experiment kunna se ut? Vad hos dig själv är du mest rädd att förlora kontrollen över?
Foto: 12022868 (okänd)/Pixabay