Alla behöver vi hantera både våra egna och andras förväntningar. Och det kan skapa olika känslor i oss. Ibland till och med utmattning. Förväntningar kan kännas nödvändiga, för de är närbesläktade med hopp, men de är också närbesläktade med fördomar. Så behöver vi dem verkligen?
Förväntningar är projektioner av borden, måsten och önskningar om hur vi vill att saker ska bli. Och vi både utsätts för projicerade förväntningar och sänder ut egna på andra i vår omgivning.
I grunden handlar förväntningar om begär, en önskan om att något är annorlunda än det som är. Men här är det viktigt att klargöra en skillnad bland begären. Det finns sådana som har med våra basala behov att göra och de är nödvändiga för vår överlevnad. Sen finns det ”fluffbegär”.
Bland de basala begären finns mat, tak över huvudet, värme, kärlek och gemenskap. Därefter kommer frihet att uttrycka sig på olika sätt och värdighet i betydelsen att bemötas som medmänniska samt frånvaro av psykiskt och fysiskt våld. I Carl Jungs begreppsvärld skulle jag säga att de här hör till Självet.
Bland ”fluffbegären” ryms sådant som vi vill ha men som inte är någon mänsklig rättighet: hög lön, status, ett fint hus, en snygg partner, moderiktiga kläder. Men också exempelvis idéer om att aldrig misslyckas eller att behöva bli sårad eller utsatt för förändringar. Och med Jungs terminologi är det här Egots begär. De springer ur egots ideala självbild, personan, som inte är solkad med vår skuggsidas oönskade egenskaper.
De förväntningar jag skriver om här är kopplade till fluffbegären. Och kruxet med dem är att de grumlar vår blick och hindrar oss att se verkligheten så som den verkligen är. De är i sig ett motstånd. För när vi projicerar riktar vi ett färdigt mål mot omvärlden, och vi gör samtidigt en utmätning mot det här målet. Om det inte stämmer blir vi missnöjda eftersom det inte är inte vad vi önskar. Det skapar ett lidande som är ett slags ”luftlidande” som på ett sätt kan sägas sakna verklighetsförankring, även om känslan inombords i allra högsta grad är verklig.
Den här projiceringen av ett färdigt mål – en förväntan – skapar olika sorters lidande beroende på om vi utsätts för den eller om det är vi som gör projiceringen.
Att bli utsatt för projicering är att inte bli emottagen så som man är. Det kan skapa känslor av att vara värdelös, otillräcklig och att inte duga. En slags kärleks- och tillhörighetsbrist.
Att utsätta andra för den här typen av projicering skapar reaktioner hos den andre som kan slå tillbaka på oss på olika sätt. Ett är att den andre går i försvar och blir arg och obehaglig. Ett annat är att de blir ledsna och kränkta av oss. Att de känner sig värdelösa och otillräckliga.
Prova själv. Iaktta dig själv och andra under en dag. Hur ofta samsas inte dina tankar med ett borde och ett måste, istället för att vara öppen för det som är? Och vilka konsekvenser får det? Hur känns det inombords? Hur reagerar din omgivning?
Samma sak om andra projicerar förväntningar på dig. Hur känns det då?
Jag vet ännu inte om svaret är att vi ska släppa våra förväntningar. Om saker blir bättre då. Men det här hör till mitt experiment.
Foto: Yasin Yusuf/Unsplash