I den kris vi befinner oss i just nu behöver vi mer än någonsin hitta sätt att tänka som kan hjälpa oss igenom det som händer. Några inlägg framöver lyfter jag därför användbara tankesätt från filosofins värld. Idag handlar det om förundran.
När förundran drabbar oss brukar vi bli ordlösa. Vi har inte längre tillräckligt med kunskap för att beskriva det vi upplever. Upplevelsen är en signal på att vi nu befinner oss bortom det vi tror oss veta.
Förundran kan inträffa när vi ser några myror som ser ut att vara upptagna av något vi inte förstår oss på. Den kan drabba oss när vi blickar upp mot en stjärnklar himmel och undrar om det finns ett slut. Förundran är överhuvudtaget stunder där våra sinnen fångar något som tidigare funnits utanför vår tankevärld och vårt blickfång.
Coronakrisen har kastat ett nytt ljus på vår vardag. De regler vi tidigare följt i sociala sammanhang gäller inte längre. Vi kan inte ta i hand och det är olämpligt att kramas. Sådant vi gjorde utan närmare tanke tidigare kräver nu svåra etiska ställningstaganden.
Mer än något har coronakrisen visat oss att det är mycket vi inte vet. Läkarkåren famlade i början. Vad skulle de göra med patienterna som behövde intensivvård. Vilken behandling skulle hjälpa? Hur smittar viruset? På samhällsnivå har vi också famlat. Vad gör vi när ingen längre kan konsumera i samma utsträckning eftersom begränsningar utlysts i hur vi får umgås? Hur väger vi risken att dö mot ekonomisk kris?
Men få har kunnat ta osäkerheten som framträtt med förundran. Dagens rationella människa vill snabbt få kontroll över det vi inte vet. Irriterat söker vi en förklaring eller en bortförklaring. Vi tycker inte om att omkullkastas. Förundran pekar ju ut ett område där världen inte tycks vara så som vi trodde eller så visar det på ett helt nytt område vi inte anade existerade. Och det stör. Vår vardag och värld ruckas och med den också vår bild av oss själva. Vi kanske inte är en djurart som står över naturen på det sätt som vi inbillat oss. Vi kanske inte heller är så kompetenta som vi trott.
Förundran kräver tid. Det förutsätter också en förmåga till närvaro. När världen öppnar upp sig, så som den gör i stunder av förundran, är det en inbjudan att stanna upp och njuta. I öppningen vilar en möjlighet till förtjusning, ett ögonblick av den upptäckarglädje som små barn ägnar sig åt så naturligt. Att kunna förvalta förundran är kunna njuta av livet.
I varje stund av förundran finns två erbjudanden. Det ena öppnar dörren till ett liv som accepterar att människan lever i en värld som aldrig helt låter sig förstås. Det positiva i det erbjudandet är den ödmjukhet och det lugn inför tingens tillstånd som följer. Att baka in ovissheten som ett förhållningssätt gör att du inte längre överrumplas lika lätt av det oväntade. Du kan också lyckas göra den förtjusning inför livet som förundran kan innebära till en ny livsstil.
Det andra erbjudandet är en möjlighet att faktiskt ta reda på mer om något och göra kunskap av den vita fläck som förundran har uppenbarat. Men det är inte ett kunskapssökande enbart för att kunna dra nytta av något. Ett sådant resultat är en bonus. Ofta öppnar ny kunskap upp för nya upptäckter av sådant som vi inte vet. Med mer kunskap kan både du och livet bli ett större mysterium.
Paradoxalt nog är alltså förundran en upplevelse som både grumlar världen och bringar den större klarhet. Med det grumliga följer insikten om hur lite vi vet om något och med den också insikten om vår egen litenhet och sårbarhet. En sådan insikt är viktig. Från den stunden är det möjligt för oss att leva mer aktsamt med större innerligt och tacksamhet. Livet riskerar inte längre att bara flyga förbi som något förutsägbart som vi tar för givet.
Förundran är en utsträckt hand från livet självt som kan öppna vår uppmärksamhet och göra levandet roligare; en inbjudan att acceptera eller inte. Även under en coronapandemi.