Försvarsmekanismer är ju tänkta att skydda oss för att bevara något bra. Men under mitt experimentet har jag insett att de snarare förstärker hotet och cementerar det tillstånd som inte känns bra från början. En felkonstruktion eller ett listigt grepp?
Det finns dagar när jag är fylld av en flytande lätthet, när hjärtat är saligt och världen vacker. Därefter har jag dagar då lättheten är bortblåst och ersatt av tyngd och tröghet och jag vill inget annat än att hitta lättheten igen.
Det senaste året, under mitt experiment, har jag insett att det som får pendeln att tippa över för mig är rädsla. Och rädslan har sin rot i en övertygelse om att jag är ointressant, oduglig och ovärd att älska. Och övertygelsen triggas vanligtvis igång av situationer som påminner om när övertygelsen en gång i tiden slogs fast. Det kan vara en blick någon annan ger mig. Det kan vara en kommentar. Inom loppet av några sekunder skiftar världen från att nyss ha varit vänligt inställd till att nu bli en värld som inte vill något annat än att bli arg på mig, att säga elaka saker åt mig eller att skratta åt mig.
När jag kommit så långt tar ett batteri av försvarsmekanismer över. Antingen försöker de i panik få världen välvilligt inställd till mig. Jag gör allt för att vara smart, duktig och behaglig (men hela tiden med en fladdrande oro i kroppen). Men jag kan också göra dess motsats, jag kan kapitulera och lägga mig platt och erkänna min värdelöshet. Den första är ett slags ”fight-mode” och den sista är en ”flight-” eller ”freeze-mode”.
Kruxet är att de här försvarsmekanismerna inte hjälper. De suger. Båda varianterna bekräftar övertygelsen. Ingen av dem hjälper mig hitta tillbaka till lättheten. Istället fördjupar de min känsla av att vara jagad och utsatt av omvärlden.
Min första tanke var att jag har ett försvarssystem som är skevt. Att jag är lite korkad som gör något så dumt. Men sen slog det mig att det kanske finns en baktanke: vad vinner rädslan på hela det intrikata systemet som triggas igång?
Mitt svar så långt är att mitt försvarssystem vill befästa sin egen existens. Rädslan vill inte upphöra. Den är blint övertygad om att den behövs. Om den ger upp går jag under. Därför har den på ett slugt sätt byggt in i sig att vid minsta signal på att huvudkontoret tycker att livet är tryggt och gott måste drastiska saker tas till. Världen är farlig! Hon får inte slappna av! Vid alltför ihållande lycka och lugn måste därför en skarp rädsla kallas in, eller åtminstone en gnagande oro eller irritation.
Och medans jag skriver detta inser jag att jag helt raderat bort det jag först skrev om känslan av flytande lätthet. I den första versionen skrev jag rakt på sak att bra dagar känner jag mig ett med allt och nära Gud. Men sen smög censuren in och raderade bort. Rädslan slog till igen och jag plockade bort allt gudsrelaterat för att hålla världen välvilligt inställd till mig. Så listigt är det hela!
Det är därför mitt experiment bröt den onda cirkeln. Den stillnade pendeln och ledde fram till ett ihållande tillstånd av flytande lätthet. Genom att ta emot världen så som den utvecklade sig framför mig, utan förbehåll, kortslöt jag försvarsmekanismen. Saker visade sig som de var, och inte så som min övertygelse får mig att se världen. Och från det fältet av klarhet gick det att se på det andra med nya ögon.
Om jag går in för mycket i huvudet kan rädslan också väckas. Värst blir det när jag lägger mycket tid på sociala medier, arbete med datorer eller pillrande med telefonen. Rädslan kan också sätta igång när jag pratar mycket om mig själv. På det viset är inte Livspodden så bra för mig. Kan märka en dipp efter varje inspelat avsnitt.
Så mina funderingar nu är om det går att skapa ett liv där försvarsmekanismerna kopplats ur. Precis som på film måste jag bara hitta rätt sladd att klippa för att desarmera hela skyddet som lever ett eget liv.