Döden, döden, döden. Med hösten och mörkret går tankarna till förgängelsen. Men är döden verkligen så mörk som den utmålas? Och hur skulle det bli om vi försonas med det som ändå inte kan undflys?
Det är höst och luften är full av sista suckar som dras. Insekterna och sniglarna har övertaget i trädgården och nedbrytningen är i full gång. Grönkålen och spetskålen är full av hål där rapsbaggar och tvestjärtar mumsat i sig. Vid hörnet där komposten står börjar tvekan uppstå om var den börjar och slutar. Doften av ruttnande växtlighet börjar dyka upp lite här och där.
För egen del har hårpigmenten gett upp och fårorna kring huden vid ögonen, som förr knappt viskade sin närvaro, skriker nu ut med hög röst. Nacken värker, korsryggen värker och synen börjar svika (ja, åldersyntheten då, den andra svek redan i nioårsåldern). Jag SER bokstavligen att jag dör.
Men när börjar döden? Och när börjar livet. Livet och döden är ju en cykel. Har en sån ens en början eller ett slut? Eller börjar döden dagen då vi föds? När frön börjar gro? Eller när vi fått en dödlig diagnos? Och var börjar livet? Är det vid den första framgångsrika celldelningen av ägget och spermien? Eller är det i nedbrytningsprocessen av smörgåsen vår mamma åt till frukost varje morgon och som gav näring till celldelningen?
På 1600-talet var döden och förgängligheten närvarande i allt. Döden var på modet kan man nästan säga. Tittar du närmare på vackra målningar från den här tiden av blombuketter och fruktfat ser du krälande maskar och sniglar som äter av bladen. Golv, väggar och tak i kyrkorna var fulla med timglas och utmejslade skelettdelar – allt för att påminna oss om att leva NU och om att livet är flyktigt. Lite tvärtom mot idag alltså.
Idag är livet på modet. Så pass att vi tycker att döden är oförskämd med sin ständiga närvaro. Döden är som vännen som inte fattar att den är oönskad när de bästa vännerna vill leka ensamma. Den är som släktingen som envisas med att komma oinbjuden. Vi vill inte veta av den. Inte prata om den och helst måla över den med något färgglatt om vi kan. (Om du vill kan jag färga ditt hår, sa frisören igår, och ville inte riktigt lyssna på mitt prat om att jag håller på att acceptera mitt gråa hår.)
Sorg och saknad är en sak. Det är en smärta som ingen vill uppleva. Men varför kan vi inte försonas med döden och ge den ett lika fint högsäte som livet? Döden är ändå Livets siamesiska tvilling, som är av den icke-opererbara sorten; de är för evigt förenade.
Ibland kan jag undra vad ett sådant öppet förhållningssätt gentemot döden skulle innebära. Hur skulle vi ha hanterat coronaepidemin? Hur skulle vi ordna livet för våra äldre och deras sista år i livet? Vad skulle vi lära ut i skolorna? Skulle vi bygga våra städer på samma sätt?
När jag var liten brukade min fröken emellanåt plocka ut en brun skrumpen tuss ur materialrummet. Vi elever brukade få fylla vatten på ett fat och försiktigt lägga tussen där. Dagarna efter var det spännande att gå till skolan och se om tussen vecklat ut sig och blivit grön. Det var ett exemplar av en Jerikoros, också kallad uppståndelseväxt. Jag är säker på att den är en av anledningarna till att jag fascineras så mycket av det mysterium som livs-döds-livscykeln utgör.
Jag tror att det jag vill med den här texten är uppmuntra till en försoning med döden och förgängligheten. Entropi (principen att all ordning går mot kaos) är inskrivet i livets och universums eviga villkor. I det synsättet är döden en del av den evighet vi längtar efter. Men vi envisas att klamra oss fast enbart vid livsdelen, och lever på så vis aldrig i fullkomlighet och ständigt i rädsla.
Förstå mig rätt. Ingen behöver sluta ta hand om sig. Överlevnadsmekanismerna är värdefulla och en del av livets impulser. Men att ständigt förtränga döden ur våra tankar och ur vårt samhälle tar viktigt energi från oss som vi skulle kunna använda till att leva fullt ut. Döden omkring oss skulle kunna bli kompost och näring till oss redan nu.
Om vi kunde se vårt liv lite mer som Moder Jord, som glatt vrider om sitt kalejdoskop om och om igen, ständigt fascinerad över allt nytt som då får chansen att uppstå, tror jag att vårt liv skulle bli rikare och enklare. Bara vi samtidigt tar hand om varandras sorg och saknad.
För egentligen är det alltid förgänglighetens tid. Men också födelsens.