Förändring är rörigt. Och jobbigt. Men till största delen är det motståndet mot förändringen som skapar det mest smärtsamma. Tänk om vi bara kunde bli sams med den enda bestående sanningen; att allting förändras och ingenting består?
Ni känner nog igen tanken; att om jag bara anpassar mig lite till, slutar vara si eller så, eller skärper mig, så ska nog inget behöva förändras. På så vis försöker vi undvika det jobbiga. Det kan vara uppbrott i relationer, att vi tar tag i dåliga situationer på jobbet eller slutar med vanor som förstör för oss.
Det gamla vanliga är ju så skönt och bekant! Livet i det gamla må vara rörigt och jobbigt, men vardagen är åtminstone förutsägbar. Det nya vet vi ju ingenting om. I det gamla kan vi rollerna utantill. Vi vet temat och hur vi ska spela oss själva i det sammanhanget.
Att ta steg mot förändring är att bryta upp invanda mönster. Det är att gå från konsensus till dissensus. I konsensusläget sitter alla still i båten, även om båten är förödande för några inblandade. I Dissensusläget börjar någon part att radikalt kräva förändring. Det läget är att riva upp den bekanta pusselbilden och hälla bitarna i en hög, utan att kanske ens veta hur den nya bilden som ska byggas ska se ut.
I det här mellanrummet uppstår kaos. Tiden tycks stanna upp och allt vi kan inte tänka på något annat än på det vi ännu inte vet – fastän det är omöjligt! Osäkerheten och ovissheten kan bli överväldigande. Ibland känner vi stark ångest och får svårt att sova.
Förändringen kan vara så smärtsam att vi ångrar oss mitt i och vi gör allt för att försöka återskapa den ordning som var. Det brukar gå sådär. Vågorna kring oss har redan börjat gå höga.
Ibland upprepar vi det här några gånger. Vi går in i kaos men återvänder till den gamla vanliga ordningen. Men till slut brukar alltid en känsla uppstå där det är omöjligt att gå tillbaka. Vi har förändrats för mycket inombords. Den vi en gång var finns inte kvar längre. Värkarna har börjat och något nytt är på väg att födas. Något som inte går att stoppa.
Om vi i det här läget kämpar för att förbli vid det gamla kan en rad oönskade bieffekter uppstå. Det kan vara bitterhet, depression, fixering vid ett ordningsbeteende (som städning eller rättshaverist av något slag). Inte sällan självmedicinerar vi för att bedöva de här tunga känslorna. Oftast med ganska harmlösa medel som sällskap, renovering, teve, godis eller mat. Men ibland med alkohol eller annat som kan sluta olyckligare. Ibland utvecklar vi också en mindre charmig tendens att ta ut sin bitterhet på andra. Antingen genom att försöka hålla andra kvar i sin gamla vardag och förstöra deras chanser till förändring eller genom en omotiverad passiv-aggressiv vrede gentemot de vi möter.
Men egentligen är det märkligt att vi gör så mycket motstånd mot förändring. Ja, det gör ont, men det är oundvikligt. Förändring är den enda bestående konstanten i livet. Vi VET att allt förändras. Ständigt. Hela universum fungerar genom entropi; det vill säga att all ordning går mot kaos. Ständigt. Det djupt mänskliga i det hela är dels att upprätthålla ordningen som varit, men också att hela tiden utveckla ny ordning utifrån kaos som uppstått. Ordnandet är en del av livets natur. Livet vill nytt. Livet vill ständigt BLI. Men då måste det också finnas något nytt att ordna. Därför är kaoset/döden är oundviklig. Det gamla – erfarenheterna – blir näringsrik kompost för det nya.
Hur skulle det bli om vi accepterade den här processen och blev sams med det oundvikliga i att allt förändras?
Den vanliga bilden av en människas liv är att vi flyttar in i ett redan färdigt koncept – ett slags nyckelfärdigt hus som består av utbildning och jobb som följer tradition och det som är accepterat och där vi lever med en familj utifrån värderingar som ser ut som alla andras. Och när det är klart? Ofta är det då vi vaknar upp en dag och ställer oss frågan: var det här allt?
Men den vanliga bilden följer Newtons och den gamla erans fysikaliska lagar. Egentligen borde vi forma en ny bild utifrån kvantfysikens nya upptäckter. Det vore en bild där vi själva bestämmer vad som ska byggas i vårt eget liv. Lite mer arkitektritat där vi själva är arkitekten. Det vore en bild där ingenting blir verkligt förrän vi själva väljer att ”kollapsa” det till verklighet. En där vårt ”mätinstrument” (den uppsättning förutfattade meningar och historiska fakticiteter som vi ställer upp som ett filter) avgör vad som är möjligt. I den bilden blir verkligheten till genom observatören (vi själva) och är inte redan färdig för observatören att betrakta och ta in.
Blev detta krångligt? Egentligen vill jag bara säga att det gör ont när knoppar brister. Var snäll mot dig själv och lär dig att surfa på de vågor som ändå är oundvikliga! Och utveckla ditt sinne för vad som är rätt för dig. Och kom ihåg att långsamt frätande droppar kan göra mer skada än att falla omkull en stund.
Foto: Nicolas Noonan/Unsplash