Vi längtar att förstå oss själva och världen. Vi vill be-gripa och göra världen till vår. Men förståendet kan, istället för att föra oss närmare varandra, också skapa en avgrund och känsla av främlingskap och ensamhet. Ibland kan det göra oss gott att stanna kvar i frågan och inte rusa mot svaret så snabbt.
Vi vill så gärna förstå både varandra, oss själva och världen. Att förstå något är en stark mänsklig drivkraft. Vi ställer frågor. Vi läser böcker och går i skolan. Vi anar, gissar och drar slutsatser. Därutöver hämtar vi en stor portion förståelse ur våra fördomar. Summan av allt vi begripit kallar vi förstånd.
Men vad är detta att förstå egentligen? Kikar man i Svenska Akademiens ordlista blir betydelsen lite grumlig. Där står: märka, erfara, lära känna, uppfatta med de yttre sinnena likväl som det står få veta, få reda på, få vetskap, få besked.
Ordet förstå består av två delar för och stå. Lite grann som att det handlar om att stå före något eller i förgrunden av något (på engelskan är det snarar under eftersom det heter understand) förutse och med andra ord ett sätt att försöka ha kontroll. Vi har också de besläktade orden fatta och begripa, som uttrycker att vi lyckats fånga något och nu håller det i vår hand.
LÄNGTAN EFTER KONTROLL
Mot den bakgrunden framstår förståndet som en förmåga att få kontroll över något. Att stå före något, att för-stå, är att kunna förutse, förekomma och förebygga. Att inte bli överraskad. Att inte riskera att stå sårbar inför något vi inte förstår.
Att förstå sig själv, världen och andra är därför användbart i vårt dagliga liv. Det hjälper oss fatta beslut och orientera oss i en föränderlig värld. Utan förståndet kan vi hamna på drift som maneterna och får svårt att skydda oss mot faror.
Förståndet är en viktig förmåga, men också något som gör livet spännande. Tänk allt vi kan få veta! Men som med allt annat kan det gå överstyr. En som ville peka på hur förståndet ibland vilseleder oss bort från något som många längtar efter – att känna oss nära och som ett med världen – är filosofen Martin Buber.
Han beskrev två sätt att möta världen i sin bok Jag och Du. Det ena sättet är, kan man säga, förståndets sätt; en jag-det-relationdär syftet är att lära känna för att kunna begagna sig av världen. På många sätt alltså en tagande, egocentrisk relation: jag förstår, för att kunna dra nytta av.
Problemet är att vi kan komma att känna oss som besökare eller främling – aldrig som en del av – om vi alltid enbart befinner oss i en jag-det-relation med andra och världen. Jag-det-förhållandet förutsätter alltid en betraktande distans där allt objektifieras som något där borta, fjärran från mig själv.
MINSKAD EXISTENTIELL ENSAMHET
Men Martin Buber beskrev också ett andra förhållningssätt till värden; en jag-du-relation. Den är, kan man säga, en oförståendets, icke-vetandets, relation, att inte försöka förstå över huvud taget utan att bara ta in det som finns framför en förutsättningslöst. Vi har säkert alla upplevt det någon gång; hur vi tittar på något som vi sett tusen gånger förut, men plötsligt är inget sig likt. Saken, personen, utsikten framträder på ett nytt sätt; ett sätt vi ännu inte har ord för.
Jag-du-relationen är en emottagande, icke-centrisk relation. En relation där du möter världen så som den är, utan att ännu satt någon etikett på den, och utan ett ännu fastsatt centrum. I en sådan relation finns inget objekt än, bara subjekt. Där är ännu allting öppet. Där kan det som är nytt fångas upp.
I en jag-du-relation är du inte fjärmad från det du upplever utan är en del av det; skillnaderna, konturerna och det specifika har ännu inte utkristalliserats, vilket ger beståndsdelarna i förståndet, och det skapar en känsla av motsatsen till främlingsskap; där finns ännu ingen distans mellan dig och det betraktade och den upplevelsen kan minska den existentiella ensamheten och bidra till en känsla av tillhörighet till världen.
Så känner du dig ofta ensam och aldrig riktigt hemma, granska hur du förhåller dig till världen. För här ryms en paradox. Det är lätt att tro att graden av förståelse – att förstå så mycket som möjligt – ger en större känsla av kontroll och hemkänsla, men det kan alltså istället skapa det motsatta. Att emellanåt istället tordas gå in i ett förhållande av icke-vetande, där du tillåter dig att inte förstå för en stund, kan vara det som minskar känslan av ensamhet.
Du vet inte. Och jag vet inte. Men vi är. Och det har vi gemensamt. Ibland är det snarare det vi behöver än mer kunskap. Att låta oss själva, andra och världen få vara ett mysterium ibland, eller åtminstone lämna några obesvarade fläckar kvar, kan ge både spänning och mer mening i livet än att ha alla svaren.
Foto: Yeshi Kangrang/Unsplash