I vintras reste jag till norra Afrika för att gå 12 mil i Saharas öken. Jag kände en stark dragning dit trots alla möjliga rädslor. Det kändes som om något viktigt väntade där. Vad är egentligen som är i görningen när vi känner så? Och vad vill den starka dragningskraften öppna upp oss mot?
För något år sedan såg jag filmen Tracks om Robyn Davidson som år 1975 vandrade 270 mil genom den australiska öknen med två dromedarer och en hund som enda sällskap. Filmen gjorde mig helt hänförd av dynerna, färgerna och ljuset. I de ganska händelselösa vandringsscenerna såg jag något skymta i ögonvrån. Jag tyckte mig nudda vid något jag ville ha mer av. Jag blev smått besatt av sandiga landskap och vitt, frätande ljus, trots att jag är en person som inte gillar torr värme och som torkar ut på nolltid. För att tillfredsställa längtan började jag kolla på australiska skräpserier som utspelade sig i samma ökenlandskap.
En tid senare år senare damp ett mejl ner med en inbjudan till ett tyst retreat i Sahara korgen. Ett starkt ja sjöng i bröstet och jag bokade in mig på resan. Inom kort befann jag mig därför i Marocko där jag förbannade mig själv för att ha bokat. Hur tänkte jag? Resa med en grupp fast jag avskyr gruppresor? Och ut i öknen med begränsat med vatten fast jag är en person som måste dricka hela tiden? Samtidigt visste jag att jag valt rätt. Det hade varit en rent fysisk känsla av ja.
Nu kan jag se att det var självklart att jag skulle resa dit. Inte för att just Sahara var grejen. Inte heller för att det krävdes ett exeptionellt äventyr. Det jag behövde, och förmodligen visste intuitivt, var att komma åt den absoluta tystnaden som råder i en öken. För där i tystnaden hördes inget annat än mina andetag och det svaga rasslandet av sanden som revs upp av stegen jag tog; i öknen finns inga löv som kan susa och rassla, och där i den tystnaden framträdde jag så tydligt.
Jag behövde även uppleva det råa utelämnandet och en situation som prövade mitt kontrollbehov. Vandringen var även en övning i tillit. Jag kunde inte ett dugg om att överleva därute. Jag var hjälplös och behövde lägga livet i händerna på berberguiderna – och som de tog hand om oss! Dessutom fick jag uppleva hur fantastisk min kropp var. Den anpassade sig perfekt till värmen. Tålmodigt tog den ett steg och sen ett steg till, trots sandstorm och 42-gradig värme. Ovanpå det lades sen känslan av litenhet, att se vintergatan och himlavalvet så klart i all sin oändlighet, gjorde mig gråtfärdig av tacksamhet över planeten vi bor på.
Det är troligt att jag hade kunnat få de här upplevelserna på en helt annan plats också. Men i samma stund som jag såg filmen Tracks tror jag att jag inte bara omedvetet identifierade ett behov hos mig. Jag gjorde även kopplingen till den där miljön.
Så vad är det för längtan jag talar om? Vad är det som skapar dragningskraften till relationer, situationer och tillfällen?
Sen en tid tillbaka kallar jag den dragningskraften för ”fjärilsinstinkten”. Och jag tror det är en kraft som verkar i oss vare sig vi vet det eller inte. Alla drivs ständigt mot nästa steg som ska göra upp med något inom oss, något som förminskar vårt egenvärde och som ligger i vägen för vår autenticitet. Och så länge vi gör motstånd och inte fattar budskapet, kommer samma personer, situationer och tillfällen att komma vår väg. Vi kommer att dras till dem och de dras till oss.
Det jag kallar fjärilsinstinkten är kanske samma som traditioner i öst kallar karma eller det som Joseph Campbell kallade Hjältens resa? Jag vet inte. Men jag vet att ordet fjärilsinstinkten förklarar fenomenet så tydligt. Jag förstår den bilden. Den rymmer förståelsen att inget är onödigt och fel, alla stadier är lika nödvändiga. Bilden gör det också begripligt att det är lönlöst att göra motstånd, för på samma sätt som för larven driver den här kraften oss lika obönhörligt mot upplösningen i kokongen som den gör för fjärilar. Vi är inte menade att förbli ägg, larver eller puppor. Vi är menade att få vingar så att vi kan röra oss runt i omgivningen och ”pollinera” den. Vi har alla något att bidra med. Och på vägen behöver vi transformeras så att vi hittar rätt form, därav att jag valt fjärilsinstinkten som begrepp.
Idag bearbetar jag fortfarande upplevelsen i öknen. Men saker omkring mig är redan nu i förändring. Skiftet i mig har lett till att jag flyttat från hus till lägenhet och att jag avvecklat företaget. Det känns som om jag förbereder mig för något, men jag vet inte vad. Det jag vet är att jag alltid kan lita till att det som sker är exakt som det ska och jag vet nu hur intuition verkligen känns.
Vad dras du till? Vilka mönster upprepas i dina relationer, situationer och tillfällen som du hamnar i? Vad i dig själv är oförlöst?