Coronasmitta, isolering och ekonomisk kris gör att vi mer än någonsin behöver hitta sätt att tänka som kan hjälpa oss igenom det som händer. Några inlägg framöver kommer jag därför lyfta användbara tankesätt från filosofins värld. Idag handlar det om fakticitet.
Fakticitet är en lurig del av vår tillvaro. Det är kulturella och historiska förutsättningar vi föds in i, som i många fall är uppenbara, men vars effekter ändå kan vara svåråtkomliga för oss. Man kan säga att det är ett slags drivrutiner vi får uppladdade i oss under vår barndom. De här drivrutinerna påverkar våra existensmöjligheter här i världen. De påverkar vår blick, vårt tänkande, våra val och hur vi agerar.
Fakticiteterna kan framträda som både synliga och osynliga spelregler. Vi vet exempelvis alla att vi lever i ett samhälle som förutsätter att vi ska lära oss läsa och skriva. Vi ska utbilda och försörja oss och skaffa en egen bostad. Till fakticiteterna får vi även lägga vår kropp. Beroende på om vi fötts som kvinna eller man, är funktionshindrade eller inte, eller vilken etnicitet vi ärvt, innebär samma situationer olika spelregler.
Men de flesta fakticiteter är så vardagliga att vi inte själva lägger märke till dem. Vi lever ut dem men reflekterar aldrig över dem. De mer osynliga fakticiteterna kan vara tankemönster som är nedärvda sedan generationer tillbaka som sätter gränser för hur och var du ska vilja bo, hur du ska klä dig och till och med hur du ska uttrycka dig. De är så självklara att de ses som fakta och inte som tradition.
Problemet med coronakrisen är att det är en ny situation för vilket vi i stor utsträckning saknar spelregler. Vi har varken synliga eller osynliga. Spanska sjukan och pesten var inte direkt igår. Det var så längesedan att vi har få nedärvda ramar att följa. Och de vi har går troligtvis inte riktigt i takt med den moderna värld vi lever i idag.
Ingen av oss vet därför riktigt hur vi gör etiska ställningstagande i en situation där vi riskerar att med vår blotta närvaro döda någon. Det har inte ingått i vår vardag och uppväxt. Vi ställs nu också nästan varje dag inför att behöva göra kalkyler över risker. Vilket väger tyngst? Att inte gå till gymmet och träna eller att riskera att smitta eller bli smittad?
Få av oss känner till hur vår egen riskhantering fungerar. Vet vi ens vad vi menar med risk och hur man kan göra för att väga nytta mot risk? Om de finns ligger de förmodligen svåråtkomligt för oss bland de osynliga spelreglerna vi lever efter. Troligtvis är vi mer irrationella än vi vill erkänna.
Det luriga med de osynliga fakticiterna är att de är så integrerade i oss själva, att när vi vill förstå dem är de på samma gång det verktyg som vi ska skapa förståelse med. Att göra upp med sina fakticiteter och ta det fulla ansvaret för att komma fram till egna beslut är dessutom väldigt ensamt. Det är att kliva ut i den så kallade existentiella ensamheten, det vill säga det faktum att varje människa egentligen står ensam inför sin upplevelse och tolkning av världen. Då är det är alltid enklare att falla tillbaka på traditionen och göra som man alltid har gjort. Problemet är dock att här finns inget ”som man alltid har gjort”.
Men en fördel med coronakrisen är att det är just kriser och oväntade händelser som synliggör fakticiteter. När vi kastas ut på ny mark där vi ännu inte har några färdiga spelregler ruckas vårt perspektiv. Vår tillvaro och de spelregler vi levt efter framträder då plötsligt i ett nytt ljus.
Här uppstår en chans att utforska vad i ditt liv du valt på grund av kulturella och historiska förutsättningar och vad du valt utifrån en känsla av att det är sant just för dig. Ur det som framkommer kan nya möjligheter öppnas upp som du inte sett tidigare. Men det kan svindla. Var beredd på det.