Om ett återfall tillbaka in i en vardaglig tröghet. Men också tips om en bra övning för att få fatt i vad som pågår i det inre. Vi vet mer än vi tror om det som pågår. Vi borde verkligen lita mer på vår intuition!
De senaste dagarna har jag vadat runt i tröghet. Det har inte handlat om att jag mått dåligt; varit orolig eller känt mig nedstämd. Det har snarare känts som om ett lock lagts över tillvaron. Den tidigare upprymdheten och luftigheten har ersatts av något trångt och inneslutet.
Det hela började efter min period av magont. Som jag skrev tidigare har smärta ofta den effekten att den sluter en inom kroppen. Men det brukar upphöra när smärtan upphör. Den här gången stannade alltså slutenheten kvar.
Ni som läst om mitt experiment som pågått sedan i september, där jag börjat flyta med i det som händer, snarare än att försöka styra livet efter mina preferenser, vet att jag haft flera månader av lätthet, klarhet och en fantastisk känsla av upprymdhet.
Att ge upp min egen vilja och överlämna mig till livet har haft en oväntad effekt som gett mig den där känslan av att komma hem som jag sökt efter hela livet. Så vad är det som hänt nu? Varför har den starka känslan av närvaro försvunnit?
En bra övning vid diffusa känslor
Det bästa jag vet för att förstå något som känns är att gå in i känslan. Därför satte jag mig bekvämt på den kudde jag använder när jag mediterar och gick helt in i trögheten med slutna ögon.
Den bild som växte fram, exakt där trögheten kändes som mest i kroppen, var en av ett hjärta, men som satt på höger sida av bröstet, och i den satt en tjock kork.
Eftersom jag brukar använda associationsövningar i mina klientsamtal, för att de är ett bra sätt att locka fram svar ur det undermedvetna, provade jag att göra likadant med mig själv (för ofta vet vi mer än vad vi tror om något).
Så jag ställde en fråga till mig själv: Varför har det satts en kork i hjärtat? (känslan från bilden var att korken stoppade upp den fantastiska känsla av närvaro och lätthet som jag njutit av i flera månader).
Det ord som seglade upp var trolöshet. Först fattade jag ingenting. Vadå tro? Vad tror jag inte längre på? Så jag ställde den frågan inåt. Men inget blev begripligare med nästa ord: enögdhet. Så jag gav upp min övning och började meditera istället.
Ett återfall
Men orden, trolöshet och enögdhet, lämnade mig inte i fred. Min hjärna lade i en extra växel och började grubbla. På något sätt kopplade jag enögdheten till samtalet i senaste Livspoddavsnittet, där jag och Linda pratar om Joseph Campbells uttryck ”Det heliga bröllopet” som är ett begrepp för att polariteterna smälter samman från ett antingen-eller till ett både och, där ett nytt synsätt växer fram där allt på ett visst plan är lika giltigt, och där inget någonsin är så enkelt att det ena är gott och det andra ont.
Och plötsligt slog det mig! Trögheten bestod av att jag tappat tilliten till att allt ordnar sig till det bästa, och att oavsett vad som händer är det precis som det ska vara.
För om det är en sak som smärta gör med en så väcker den en stark önskan att tillvaron är allt annat än vad den är när det gör ont. Och jag var kvar i den känslan, fast det gått en hel vecka. Jag kände fortfarande att världen borde vara på ett annat sätt än den är. Att det inte borde vara så mörkt och kallt ute. Att jag borde ha städat upp lite mer i trädgården. Att jag borde ha mer energi. Att jag borde måla mer. Och framför allt borde jag inte känna mig trög och oengagerad.
Jag har helt enkelt fått ett återfall. Jag hade slutat flyta med i det som var. Trögheten var inget annat än den gamla vanliga känslan jag levde i förut. Då det var vardag att önska att livet vore på ett annat sätt.
Med ens flöt en dusch av lättnad upp längs ryggraden. Nästan som en elektrisk stöt och hela jag andades ut. Så enkelt. Och så simpelt. Att jag inte såg det med ens.
Experimentet fortsätter
När jag öppnade ögonen igen var novembermörkret lika mörkt. Trädgården lika ostädad och energin lika låg.
Men med allt jag fått reda på när jag dök ner i känslan av tröghet spelar det inte någon roll längre. Det får vara mörkt och ostädat. För min ork verkar tycka att jag ska ta det lugnt.
Så nu ska jag se om jag kan återgå till det som faktiskt är ganska enkelt: att flyta med i det som livet slänger framför en, istället för att streta och sträva emot. För så länge det inte gör ont är det inte så svårt. Det är bara ovant och lite läskigt.
Vi får se hur det går. Känslan av upprymdhet kanske aldrig kommer tillbaka. Då är det nog som det ska det också. Men erfarenheten av tröghet var intressant. Det är lätt att glömma varför något är viktigt. Den där trögheten är inte kul, men svår att se när den blivit ens verklighet.
Och jag rekommenderar verkligen övningen att gå in i känslan och ställa frågor till det som är oklart. Se det som ett slags existentiellt samtal med dig själv. Du vet mer än vad du tror!
Experimentet fortsätter!
Foto: Wes Hicks/Unsplash