”Ibland, som exempelvis i köket, slår det mig:
Här står jag och hackar lök i rymden,
i 107 200 km i timmen, i en bana runt solen,
där endast en tunn hinna skiljer mig från
rymdens ogästvänliga vacuum.Med händerna runt diskbänkens kant,
SW
blundar jag och väntar ut den existentiella svindeln.
Sen steker jag löken gyllenbrun.”
På väg hem sent i fredags kväll var månen magisk. Marken ute täcktes av ett tjockt lager vit rimfrost. Månljuset lyste så starkt att jag fick en månskugga. De gångerna tränger verkligheten på. Då kikar jag upp mot den nattsvarta himlen och erfar den skrämmande sanningen – jag rusar fram i rymden. Här går jag, på väg hem från en kväll ute med goda vänner, och samtidigt hänger jag ganska oskyddad mitt ute i ett svart vidsträckt intet.
De gångerna blir mitt huvud alldeles tomt. Jag blir yr och vill hålla mig i något. Praktiska oroligheter och tankar på något som hänt är plötsligt borta. Det som nyss verkade angeläget är inte längre lika viktigt. De banala vardagsbekymren krymper i takt med insikten av min egen litenhet.
Och det är det svarta på himlen som är mitt fokus då. Inte stjärnorna eller månen. Utan det där väldiga, mystiska mitt emellan. Det som vi inte vet om det är krökt, om det har något slut, eller vad det är.
Men ibland kan svindeln drabba mig även mitt i något vardagligt. Vad som utlöser det vet jag inte. Men det kan vara som att jag får fatt i något av den där svarta evigheten och stillheten, fast inom mig. Och känslan är då att mellanrummen både inom och utom mig och i rymden är samma sak.
Ofta önskar jag i alla fall att jag kunde behålla det där svindlande perspektivet in i vardagen. Att det ständigt skulle utgöra fond för mina funderingar. Utan att hota att slå mig till golvet av svindel. Jag föreställer mig att jag skulle sansa mig då. Att nyheter, räkningar och åldersfläckig hud skulle framstå lite mer sakligt.
Jag tror det skulle göra mig gott om min hjärna grundade mig på jorden, och mitt hjärta fick susa fram i den svarta evigheten.
”I believe it’s universal that astronauts, when viewing the earth from space, are struck by the absence of boundaries.”
Winston E. Scott, astronaut