Existentiell ensamhet

Inför döden och våra val är vi alltid ensamma. Det kan vara en skrämmande känsla. Så pass att vi trasslar in oss i likriktning, destruktivitet eller auktoritära förhållanden för att slippa känna den. Men måste vi vara så rädda? Går det att lära sig leva med existentiell ensamhet?

Ensamhet kommer i flera skepnader. Vi kan känna oss isolerade socialt för att vi inte har någon familj, vänskapsrelation eller annan mänsklig kontakt. Vi kan också uppleva ensamhet mitt bland familj och vänner. Den ensamheten grundar sig mer på en känsla av att människor omkring oss inte känner medkänsla för oss eller ger oss kärlek och det stöd och den hjälp vi behöver.

Men den ensammaste av ensamheterna är nog den existentiella ensamheten. Den hör, tillsammans med döden och alltings föränderlighet, till ett av grundvillkoren för en människans existens. Alla bär vi på den här ensamheten. Det är en ensamhet som är så intim i våra liv att vi ibland inte ens märker den. Vissa går genom livet utan att känna existentiell ensamhet mer än ett par gånger. Andra har en gång upplevt den så intensivt att den färgar resten av livet.

Existentiell ensamhet handlar om en insikt i att vi från den dag vi föds är ensamma med vår egen upplevelse av världen och oss själva. Ingen annan kan veta hur vi ser, luktar, smakar och känner och ingen kan egentligen veta hur vi tänker. Vi kan försöka förklara, men orden är bleka imitationer av det vi verkligen upplever.

I ensamheten är död, sjukdom och sorg sådant vi möter var och en för sig och som kan skapa en känsla av att vara sårbara, utelämnade och maktlösa inför allt som händer. Vi är också alltid ensamma med våra val. Även om vi får råd eller någon säger vad vi ska göra, är det ändå till sist vi som avgör hur vi väljer.

Det samma gäller med vår erfarenhet av andra. Vi kan aldrig vara riktigt säkra på att de som de säger är sant. Vi hör, berör och ser på varandra, men genom våra skilda upplevelser är vi alltid särskiljda och på så vis är vi alltid var och en för sig, hur fysiskt nära vi än är.

Att många inte står ut med tystnad eller att vara för sig själva en längre stund, handlar ofta om en rädsla för att möta den existentiella ensamheten. Paradoxalt nog längtar de flesta efter frihet, vilket på sätt och vis ju handlar om frikoppling från begränsningar, men räds också samtidigt samma frihet och upplever den istället som existentiell ensamhet.

Psykoanalytikern Erich Fromm ringade in tre framträdande sätt som människan tar till för att fly den existentiella ensamheten.

• Auktoritära eller symbiotiska relationer. För att slippa undan hittar vi en chef, organisation, religion, partner eller vän som dominerar och avgör det mesta i vårt liv. Att inte behöva tänka själv är också att slippa upplevelsen av att stå ensam i världen. Vi kan också välja att vara den auktoritära. Genom att utöva makt och manipulera andra kan vi med våld styra andra att inte lämna oss ensamma. Vi upplever också att vi har kontroll över den annars så föränderliga och opålitliga framtiden.
  
• Destruktivitet. Om jag känner mig ensam och maktlös när jag konfronteras med omvärlden kan jag i alla fall förstöra den. Jag kan ge mig på mig själv, någon annan eller föremål. Att konstant begå brott är att hålla världen på avstånd och på så vis uppleva kontroll och något slags förvriden form av kontakt. ”Destruktivitet är resultatet av ett olevt liv”, menade Fromm, och syftade till att personen inte vågar/kan leva det liv som hen vill.
  
• Konformitet. Genom att bli som alla andra, blir du åtminstone en del av något. Du ingår och sticker inte ut som en isolerad satellit. Gapet mellan dig själv och andra överbryggs av ett slags likhetstecken; jag är som du och är därmed inte ensam. Men priset är att du kan förlora dig själv och ständigt uppleva att något skaver och ljuder falskt i ditt liv.

Kan vi lära oss att leva med den existentiella ensamheten?

Som med mycket annat handlar det om att utmana sig själv och öva. Att steg för steg närma sig det skrämmande. Om du har svårt att vara på egen hand – utan att distrahera dig med annat – prova korta stunder i taget. Att lära sig meditera är också att vara ensam med evigheten och tomheten för en stund. Där kan andningen och en medvetenhet om kroppen vara ett ankare om det känns svårt.

Om du räds döden kan det hjälpa att prata mycket om det tillsammans med någon du litar på, någon som kan dämpa rädslan om den väcks och blir för stark. Prata med olika personer. Vad gäller döden finns många olika sätt att tänka.

Sen är det såklart viktigt att fundera över till vilken av Fromms kategorier av flyktbeteende du hör (vilket vi alla gör i olika grad). Kanske behöver någon av dina relationer förändras eller ditt eget beteende i en relation. Och är du destruktiv på så vis att du missbrukar, skär dig själv, skadar andra eller liknande behöver du såklart professionell hjälp. Men destruktivt beteende kan också vara av ett mer harmlöst slag och kan hanteras på egen hand eller tillsammans med en vän eller familj. Det kan handla om att du inte vågar välja det som är bra för dig, att du tröstäter eller att du handskas vårdslöst med pengar. Här handlar det mer om att våga prata och bjuda in andra i ditt problem.

Men den viktigaste frågan av alla är: vem är du egentligen? I det svaret, om du hittar ditt Själv, väntar inte bara friheten som du söker, där finns också förmågan att älska både dig själv och andra. Där finns den ro och stillhet du söker. Där finns känslan av samhörighet och förmodligen också den mening du söker. Klicka gärna på autenticitet eller själv bland inläggskategorier om du vill läsa mer om självet.

Framför allt tror jag vi kommer långt om vi kan vara öppna med våra känslor och vår sårbarhet inför varandra. Då kan vi i alla fall vara existentiellt ensamma tillsammans. Och det är alltid något.