Får du också lätt prestationsångest av att du BORDE hitta en passion i livet, något du säger upp dig för och ägnar all din tid åt? Du kan vara lugn. Det kan helt enkelt vara så att du är en fladdrande kolibri. Och att du snarare behöver följa din nyfikenhet istället för din lust och längtan.
Ett av de ämnen som lockar flest läsare i min blogg är de om att hitta sin mening och passion i livet. Temat rör vid en längtan, som många bär, om att hitta sin plats i tillvaron. Jag skriver oftast om lust och längtan och att följa det som gör att man glömmer tid och rum.
Men härom dagen lyssnade jag på Elizabeth Gilbert och hon sa något viktigt som verkligen sätter fingret på vad det verkligen handlar om – i alla fall för mig.
Elizabeth Gilbert insåg efter ett framträdande där hon pratade om kreativitet och passion att en stor klick människor känner sig nedslagna och värdelösa efter hennes föredrag. De vet inte vad som är deras stora passion. De flyter fram mellan olika saker. När de får höra att man hamnat rätt när man funnit något som man hänger sig totalt till, blir de ledsna, för trots att de försökt har de inte fastnat vid något.
Den här insikten fick henne att bli mer försiktig med ordet passion och hon förstod att allt egentligen startar med nyfikenhet.
Följ din nyfikenhet!
Nyfikenhet är ett betydligt bättre ord än lust och längtan när det kommer till att hitta din mening i tillvaron.
Nyfikenheten är en känsla som är tätt besläktat med iver/intresse som är en av våra tio grundkänslor (de övriga är välbehag/glädje, rädsla/oro, irritation/ilska, skam/genans, ånger/skuld, besvikelse/ledsenhet, avund/missunnsamhet, ömhet/värme och avsky/förakt), och nyfikenhet är inte lika himlastormande som passion, lust och längtan kan vara. Nyfikenhet kan istället vara lågmäld som ett höjt ögonbryn, men också nästan glupet som ett slags hunger.
När Elizabet Gilbert tog sig en funderare på varför detta med passion exkluderade så många, tänkte hon på flera av sina vänner som inte var som hon, som inte hittat sin passion i livet tidigt, och sedan envist ”som en hamrande tryckluftsborr” ägnat sig åt den tills den gett resultat. Många vänner var istället mer som en fladdrande kolibri. De har lyft från sak till sak, hela tiden intresserad av något nytt när de undersökt den första färdigt.
Karriärerna blev såklart brokiga men de tog alltid med sig något från ett tidigare jobb som korspollinerade nästa. De nötte inte på med samma sak, men med åren, men tack vare intrycken från många intressen blev deras gärning allt mer rikare och mer komplex. Och – och det här fann hon intressant – flera landade till slut i något som blivit totalt unikt för dem, och som i slutändan tog upp deras liv helt.
Och jag känner igen mig själv i det här. Jag har alltid haft svårt att veta vad jag vill. Alla talar om magkänsla, men för mig har den drunknat i normer, borden och måsten. Men jag vet vad jag dras till och när jag följt mitt intresse, har det visserligen blivit en vindlande väg, men nu börjar allt knytas ihop och både samtalsverksamheten och mitt privata skrivande och målande kretsar kring det som blivit min passion: existentiella frågor.
Slutsatsen som Elizabeth Gilbert drog är alltså att nyfikenheten också kan leda fram till ens passion och mening i tillvaron och att den är minst lika viktig att följa!
Därför. Om du känner igen dig i den här texten: Vad väcker ditt intresse? Om du inte känner någon särskild lust och längtan inför en enda sak, kanske du också är en kolibri?
Och då är det förmodligen en bättre ingång att följa din nyfikenhet än ”follow your bliss” som Joseph Campbell sa. Det som väcker din nyfikenhet kommer i alla fall aldrig att bli tråkigt även om det aldrig kokar ner till något som kan beskrivas som meningen med stort M.
Foto: James Wainscoat/Unsplash