Hjärnan är ett märkligt organ som kan gå i baklås i de sämsta tänkbara stunder och natten är en sådan stund. Istället för att vila kan den gå upp i högvarv. Idag delar jag två oväntade sätt jag upptäckt som kan hjälpa dig att somna in när sömnlösheten fått dig i sitt grepp.
I snart tjugo års tid har jag vaknat till på nätterna. Ibland har jag somnat om ganska snart. Men ibland har jag förblivit vaken under flera timmar. I perioder har det här gjort att jag inte fungerat dagtid. Vid ett tillfälle har kroppen till och med kraschat ihop in i en sjukskrivning. Vi människor behöver helt enkelt vår sömn!
Att somna på kvällen har aldrig varit ett problem. Tvärtom har jag alltid somnat sekundsnabbt. Men sen, om jag vaknat till, har det varit desto svårare att somna igen.
Vid sådana vakna stunder brukar hjärnan fyllas av påminnelser om saker som gått dåligt, eller som kan komma att gå dåligt. Dessutom brukar min hjärna göra att-göra-listor mitt i natten över de mest oväntade och irrelevanta saker. Det liknar ett fyrverkeri av osammanhängande ”måsten”, ”borden” och ”tänk om”, men också emellanåt goda idéer.
I de där stunderna av vakenhet har jag provat det mesta. Avslappning. Att skriva upp det jag tänker på på en lista bredvid sängen. Att läsa en stund. Att lyssna på regn i regnskogar (finns en hel genre för sådana här avslappnande ljud på YouTube och Spotify). Jag har till och med fått tabletter som ska förhindra att jag vaknar mitt i natten, alltså inte insomningstabletter, utan särskilt inriktade mot nattlig vakenhet. De har aldrig hjälpt.
Engagera hjärnan i ett låtsasspråk
Eftersom jag är av det problemlösande slaget har min nattliga experimentlusta lett mig in på allt mer konstiga spår. Det mesta har inte fungerat. Men en avgörande upptäckt som faktiskt funkat för att stoppa hjärnspinnet har varit den att ge hjärnan en uppgift att göra ett låtsasspråk.
Jag minns inte varifrån jag fick idén. Men jag upptäckte att om jag engagerade hjärnan i att prata i meningar med nypåhittade ord, om och om igen under en lång tid, bröts rabblandet av tankar. Förtjust kastade sig hjärnan in i att hitta på nya ord, och efter ett tag tystnade den, förmodligen utmattad av sig självt. Med tiden har hjärnspinnet därför blivit allt mer sällsynt.
Att vara vaken istället för sömnlös
Men även utan hjärnspinn har sömnlösheten fortsatt. Lite angenämare, men trots att sömnlösheten gett mig många timmars intressanta föreläsningar från YouTube, som jag börjat roa mig med på nätterna, kan det inte ersätta sömn.
Fast nu, nyligen, i samband med det experiment jag håller på med, där jag valt att flyta med i det som livet lägger framför mig, har jag hittat ett nytt oväntat sätt att kunna somna om.
Istället för att vara vaken i sömnlösheten, har jag börjat vara vaken i vakenheten. Kan låta lika, men är radikalt olika.
Istället för det gamla sättet att genast börja prova olika sätt som ska råda bot på vakenheten och ta mig bort från den, har jag alltså accepterat vakenheten och börjat engagera mig i den på ett nyfiket sätt.
Jag har vänt mig inåt och ställt mig frågan: Hur vet jag att jag är vaken? Hur känns det: i kroppen, andningen, beröringen av täcket, värme/kyla o s v? Vad i mig vet att jag är vaken? Vem är det som lägger märke till att jag är vaken? Hur skiljer sig det här från sömnen? Tricket är alltså att fästa sin uppmärksamhet på själva vakenheten och utforska den – precis som jag uppmuntrar mina deltagare med det tema vi pratar om i de filosoficaféer jag håller i.
Det här utforskandet skapar till en början en fantastisk rofylld känsla. Det är som att hela mitt väsen kopplar av. Som att något blir förtjust i att jag upptäcker det. Ord som dykt upp i huvudet i de stunderna är ”Jag är här”. Det kan låta lite märkligt. Men det är kopplat till en skön hemkänsla, där allt är som det ska, att jag ska vara just där jag befinner mig i min vakenhet.
Och sen somnar jag.
Paradoxalt nog leder alltså min nya vakna inställning till vakenheten till dess motsats sömnen.
Uttråkad hjärna?
Jag kan såklart spekulera i vad som händer. Att hjärnan blir uttråkad. För om det är något jag särskilt lagt märke till under mitt experiment är att hjärnan inte tycker om medveten närvaro i nutid. I alla fall inte den del som Carl Jung kallade Egot, den tankekonstruktion som utgör vår personlighet. Egot, och den delen av hjärnan som skapar egot, vill bara engagera sig i det som varit eller i det som kommer i framtiden. Antingen genom oro eller drömmar.
Men jag vet egentligen inte varför engagemanget i min vakenhet leder till att jag somnar. Och det gör inget. Jag är mest tacksam för att ha gjort upptäckten.
Ibland är hjärnan fortfarande lite för stark och vill gärna lyfta sin agenda, eller kroppen för den delen, som protesterar mot värme eller mot ljud som hörs. Men att få fler nätter med alltmer sammanhängande sömn: vilken livskvalitet!
Hoppas det fungerar för fler än mig. Skriv gärna en kommentar vid inlägget i mitt Facebookkonto eller på Instagram och berätta om det fungerar eller inte för dig. En ensam erfarenhet gör ingen sanning. Och om det funkar kan det kanske vara den första filosofiska metoden mot sömnlöshet?
Foto: Ben Blennerhasset/Unsplash