Vi brukar säga att vi vill ha uppriktighet. Men få praktiserar det. Istället för att prata direkt med den ens problem gäller, tar vi hellre omvägen via skitsnack. Eller så tar chefen till kollektiva åtgärder fast det är några få som missköter sig. Hur gör du? Upprätthåller du en ouppriktighetskultur?
Det kan tyckas oskyldigt att inte alltid vara uppriktig och säga saker rakt ut till den det berör. Men en kultur av ouppriktighet riskerar att skapa en förgiftande verklighet där det är lätt att tappa greppet om vad som går att lita på egentligen. För den berörda kan en vag känsla av att något är fel uppstå, men det kan vara svårt att få svar på vad om ingen säger något. Outtalade åsikter kan därför svälla som varblåsor i en relation eller organisation.
Vi tror vi undviker konflikt när vi inte säger något men konflikten kan istället ta andra vägar och former. I värsta fall iklär den sig utfrysningens och avståndstagandets kläder. Eller så utmynnar den i skitprat bakom ryggen på den det gäller. På sätt och vis är kan uppriktigheten bli en ren lögn som sakta fräter hål på relationer eller arbetsmiljön.
Sverige är ett land som ofta har svårt för uppriktighet. Kollektivt skuldbeläggande är en svensk nationalsport. Istället för att gå direkt till den som exempelvis inte gör sitt jobb, tvingas hela avdelningen återigen gå igenom en kurs som påpekar för alla, det som endast skulle behövas säga till en enda person. ”Vi vill ju inte peka ut någon”, säger vi och drar oss fegt tillbaka från den konflikt som skulle uppstå om vi öppet konfronterade.
Konflikt är obehagligt. Det håller nog många med om. Men kanske inte bara för att det skapar dålig stämning; den riskerar också att belysa vår egen roll i dramat. Det kan ju – gud förbjude, komma fram att vi också måste ändra oss.
Jag är inte så mycket bättre själv. Jag gillar inte heller dålig stämning och konflikt. Därför sväljer jag ofta att andra är orättvisa eller när jag tycker att någon inte gör sitt jobb. Jag tiger hellre och tänker att jag har fel. Men på senaste tiden har jag börjat tröttna på ouppriktighetskulturen både hos mig själv och andra. Jag tror starkt på att människor i Sverige, både personligen och på samhällsnivå, skulle må bättre av att våga möta varandra med uppriktighet. Och då menar jag inte av det barnsliga slaget som ”Du ser inte klok ut i håret när du klippt dig”. Nej, jag menar om vi ser något som ställer till problem för oss själva, organisationen eller andra, där något skulle bli bättre om en förändring kom till stånd.
Kanske ogillar vi konflikt i Sverige för att det följer känslor med på köpet då. Vi vill ju så gärna vara kallt rationella och är dåliga på att navigera uppriktighet i ett känsligt samtal. Där hyser jag hopp till våra nya svenskar som verkar mindre rädda för konflikt och som inte har problem med känsloutbrott, varken egna eller andras. Vi kan lära av dem. Kanske öva vår första uppriktighet med dem. Liksom vi kan öva på att också ta emot kritik.
Vi säger ofta: ”här är det högt i tak”. Men jag börjar mer och mer tro att den meningen är lika desperat som de slogans som möter oss vid kommungränserna. De är helt enkelt inte uppriktiga utan säger mer om vad som saknas just där.