Vi tror vi är fria.
Vi ser träden, tänker att vi inte är som dem. Vi har inga rötter som binder oss fast. Vi kan vandra runt hur vi vill. Bygga städer och asfaltera. Leva högt ovanför marken i höghus. Till och med skapa farkoster som tar oss ut i rymden.
Men så kurrar magen. Munnen blir plötsligt torr av törst. Och bandet blir tydligt. Vi är inte friare än träden.
Varje dag måste vi bokstavligen stoppa Moder Jord i munnen. Vi måste äta av henne; växter, mineraler, bakterier och djur. Och vi måste dricka och andas henne.
Därför är det är dags att förstå:
Våra rötter och grenar löper inte synliga på utsidan, ner i jorden, de slingrar sig på insidan, som lungor, tarmar och blodkärl.
Utan att vi märker det suger de näring från Moder Jord, medan vi går mellan köpcentret och bilen, i tron att vi är fristående från naturen.
Vi borde böja oss inför den som föder oss.
Vi borde förstå – på RIKTIGT förstå – beroendet och fråga oss: hur lever jag med minsta möjliga åverkan? Hur hedrar jag den värld som bokstavligen i dubbel bemärkelse föder mig? Hur kan jag tjäna henne väl?
Fint, vackert och så insiktsfullt! Mitt i betonglandskap suddas liksom meningen med allt ut, det är tungt, tung luft.. svårare att andas. Vi glömmer lätt, tack för att du påminner!
Ja, det är så lätt att glömma. Tack för att du SER.