Att ”gå in i väggen” är ett känt begrepp. Med det menar vi ofta utmattning på grund av yttre händelser: överbelastning på jobbet eller på grund av händelser i privatlivet. Men har du koll på den mindre kända väggen?
Begreppet ”att gå in i väggen” har vi levt med ett tag. Men har du koll på den mindre kända väggen? Den som reser sig när du nått vägs ände med ditt invanda tankesystem?
Känslan är förvillande lik. Men det som skiljer är att du istället för att vara fysiskt och psykiskt slut, känner att inget du tidigare brukat göra i jobbiga situationer fungerar längre. Du är istället idémässigt och känslomässigt slut. Ditt vanliga jag trampar vatten och kommer ingenstans. Och det är inte ovanligt att faktiskt inte känna någonting i det som annars brukar trigga igång dig.
Om du exempelvis brukat reagera på jobbiga förändringar med att bli gnällig eller passiv, smakar nu orden illa och det känns bara patetiskt att lägga dig ner. Eller om du tidigare reagerat på uppslitande händelser med att bli aktiv och träna eller ”göra dig ur” de jobbiga känslorna, märker du att allt du gör känns meningslöst eller tomt. Nästan som om du är deprimerad. Plötsligt ser du dig själv utifrån på ett helt nytt sätt.
Du har helt enkelt nått vägs ände med det tankesystem som burit dig hittills. Och du ser det med en skarp tydlighet. Inget av det gamla vanliga tycks längre fungera. Du vet inte ”vad du ska tro”, än mindre vad du ska göra som respons på det som händer i ditt liv.
Känslan kan också komma om du i en situation kommer på dig själv med att manipulera, ha dold agenda eller faktiskt agera så som du brukar beskylla att andra gör men inte du. De här insikterna kan vara mer kvalfyllda.
Oavsett i vilken form du känner av din vägg är tillståndet en förvirrande känsla som också kan vara skrämmande. Det kan upplevas som om du håller på att lösas upp. Oro, lätt ångest, skav och rastlöshet brukar följa, sådant som brukar kodas negativt.
Men egentligen har en möjlighet uppstått. Du har fått en spricka i den väv som utgör ditt tankesystem. Nu har du en möjlighet att faktiskt kika in bakom och bygga nytt.
Hur tar man form igen?
Men var börjar man om man står mitt i den förvirring som ett tankesystem i upplösning är?
Den bästa frågan i det här läget är att försöka ringa in vad som inte känns som du längre. Vad är du less på? Är det hjälparen, presteraren, allvetaren, den fege, den perfekte, den känslosamme, den sammanbitna, den värdelöse, narren, äventyraren, förstöraren?
Alla roller ovan är sådana vi axlar för att de fyller en funktion i det sammanhang vi växt upp i. De hjälper oss att bli en del av en grupp. Och att fungera i den miljö vi fötts in i. Men plötsligt en dag skorrar de falskt. De funkar inte längre och ger dig inte den ”fix” av bekräftelse och tillhörighet som du är van att få av dem.
Fråga dig vad din roll har gett dig: Vad har varit din agenda?
Inte sällan tror vi att vår roll är den vi är. Men om vi synar oss själva i sömmarna brukar vi se att det vi trodde var vi istället är en strategi. Och det är detta du kan ha fattat undermedvetet när känslan av att ha gått in i den andra väggen uppstår.
Nästa steg är att utmana dig att inte agera utifrån den här rollen. Du behöver skapa dig en erfarenhet av att världen inte faller samman om du inte är och tänker som du brukar. För så kan det kännas; som om livet hänger på att du är snäll, att du är rolig och så vidare. Vi kan kalla det tillnyktring. Du behöver lära dig att klara dig utan dina ”fixar” av bekräftelse.
När din blick blivit klarare känns friheten utan rollen enklare. Du märker att du kan vara och göra så som du känner att det passar. Och du är också – om du vill – fri att gå in och använda de skickligheter och kvaliteter som rollen har utvecklat hos dig .
För som med det mesta finns inget rent ont eller gott. Alla roller jag räknade upp ovan har sina styrkor och funktioner att fylla om de inte är fyllda med en dold agenda att vinna något från den Andre. Då blir de något som bidrar snarare än något som görs för egen vinning. De blir en del av en helhet istället för att befästa det som skiljer människor åt.
Det är den här resan som kallas för ”Hjältens resa” av Joseph Campbell. Och är det svårt att ge dig in på den själv så ta hjälp av en vän som vill göra samma sak. Prata om era erfarenheter. Utmana varandra och hjälp er att genomskåda när ni ”tjuvknarkar”. Resan är något som var och en måste göra själva, men på vägen kan ni agera varandras vägledare.
(PS – i Livspodden pratar jag och Linda Berg Ottoson om Hjältens resa i ett avsnitt)
Foto: Pete Willis/Unsplash