Letar vi efter vårt sanna jag på fel ställe? Är svaret så nära att vi inte ens får syn på det? Eller är det inte svaret vi vill ha?
Vi pratar ofta om hur vi vill hitta oss själva. Vi vill nå fram till ett liv som känns autentiskt och uppriktigt. Kanske går vi kurser för att komma närmare frågan om vilka vi är. Eller så provar vi oss fram på egen hand och byter jobb, skiljer oss, flyttar ut på landet, utbildar oss vidare eller reser jorden runt i jakt på något som känns rätt.
Inte sällan letar vi efter stora saker – vi undrar om vi egentligen är konstnärer, om vi är bönder, läkare eller författare. Men kanske letar vi efter våra rätta jag på fel ställe? Kanske är svaret så nära att vi faktiskt missar det? Det kanske bara är mer oglamoröst än vi hoppats på.
Jag börjar undrar om vi borde leta efter våra sanna jag bland de små skitsakerna.
För det finns ett problem som många återkommer till. Och som ligger till grund för mycket irritation och otillfredsställelse. Och det handlar om gränssättande. Det är något jag själv, och många andra (se bl. a. i Brené Browns forskning), vittnar om som något svårt. Många tvekar när det kommer till att uttrycka vår åsikt och säga ifrån när vi egentligen vill något annat eller att sätta stopp för något vi tycker är fel. Och det rör sig ofta om små saker som händer i våra närmaste relationer i hemmet och på arbetsplatserna. Kanske tvekar vi mest för att vi inte tycker att det vi vill säga är värt en konflikt. Så vi kniper ihop. Sväljer problemet.
Men tänk om varje skitsak tillsammans ritar ut våra konturer och gör oss tydliga – för oss själva och för andra? Tänk om det är de här, bland skitsakerna, som vi kan hitta det som känns som våra sanna jag; en person med integritet och självkännedom?
Fast vem orkar tjata? Vem vill vara en gnällig människa och återkommande tala om när något känns angeläget, när vi inte vill något längre. Det kan handla om smutsig disk på jobbet, brödsmulor på köksbordet hemma. Eller så kanske handlar om större saker, och känsligare, som en vän som alltid använder dig som spyhink eller en kollega som inte gör sitt jobb. Sådana saker är svåra.
Men kanske blir det annorlunda om vi skiftar mål för vårt gränssättande. Själv tror jag att jag hela mitt liv haft fel mål vid tillsägelser och tjat. Jag har siktat på förändring hos den andre. Fast oftast har jag inte sagt något alls. För det har bara varit uttröttande och inte värt omaket. Men kan vi istället rikta fokus på att överhuvudtaget uttrycka vår angelägenhet och sen vara nöjda med det, kanske det är värt det. Lite som indianerna, i den gamla tecknade serien Lucky Luke, som förnöjsamt säger: ”Jag har talat”, när de avslutade sina utspel vid förhandlingar. Som att det var TILLRÄCKLIGT. Att värdigheten, och det viktiga, ligger i att ens uttrycka sin åsikt, inte i att få rätt.
Det jag vill komma till, är att vi kanske besparar oss en massa letande om vi istället letar på hemmaplan. Bland våra problem med gränssättande och att säga vår synpunkt. Kanske träder vi då fram som en skön skimrande väv av små skitsaker? Men en autentisk. Och det är inte så illa!