De senaste veckorna har insikten mognat att jag behöver låta bloggen ingå i mitt sabbatsår. Något vill bli skrivet som behöver bli i ett längre format än vad som passar här på bloggen, och jag behöver tid. Dags för uttrycket Kill your darlings alltså!
Allt sedan första helgen i december förra året har jag haft en text, eller snarare ett tema, som har ”tjatat” i mig. Texten lämnar mig inte i fred. Och det som vill bli sagt stör mig ständigt i allt annat jag vill göra. Det är som om jag haft ett frö inombords, som nu, efter mina veckor i Indien och min hunds bortgång, har börjat fått fart och tar mer och mer plats.
Jag vet inte exakt varför det känns som om det är dags nu. Men den senaste tiden har fört in mig i en stadium av vad jag som bäst kan beskriva som känslomässig nakenhet. Den gör att jag inte orkar hålla på längre. Jag vill inte fortsätta springa efter de gamla vanliga morötterna och jag orkar inte heller bry mig om den inre piskan som viner. Fröskalet har gått sönder ordentligt tror jag, och jag har låtit något sippra in från omvärlden som börjat verka och som har väckt grodden till liv.
Därför är det dags för disciplin och fokus, och den som känner mig väl skrattar nu. För om det är något som jag är jäkligt bra på är det att prokrastinera sådant som är autentiskt och som kommer inifrån (men jag är skitbra att jobba hårt för saker utanför mig själv). Men nu är tiden här. Så trots att jag älskar skrivandet i det här formatet måste jag upphöra ett tag. Sabbatsåret måste omfatta även detta. Det är alltså dags för uttrycket Kill your darlings, som brukar användas i allt som rör det kreativa skapandet. För ibland faller allt på plats och löser sig, om man kapar bort något man älskar. Och bloggskrivandet är en sån darling för mig.
Mitt Ego protesterar
Mitt Ego gillade såklart inte beslutet att skriva texten som trycker på, för texten utmanar den allra största rädslan som mitt Ego bär: och det är att vara tossig (läs andlig).
Det betyder att, sen jag började tänka på att skriva något annat än bloggtexter, har mitt huvud har varit fullt av Egots vanliga repertoar: Men bekräftelsen du får av bloggen är ju så sköööön! Du kommer att bli utskrattad av det du tänker skriva, vill du verkligen det istället? Och vem är du att tro att du har något att säga om det temat egentligen!? Din idiot! Du kommer i alla fall aldrig klara av att slutföra en lång text, så varför försöka! Ingen bryr sig om vad du tänker om någonting!
Men snart upptäckte jag att mitt Ego riktat in sig på en mer subtil, listig krigföring. Den försökte lura sig in i medvetandet som en trojansk häst och vända beslutet att pausa bloggen till sin fördel.
Förtäckt till blygsamhet planterade Egot idén att det är just mitt Ego som fått mig att vilja ta en paus med bloggskrivandet, och att jag därför borde skriva ännu mer bloggtexter. För Egot har koll på att jag försöker sluta lyssna på just Egot och tänkte att detta var ett smart drag. Med blygsamhet som täckmantel ville den alltså få mig att tro att själva gesten att göra en paus för att skriva en hel bok är ett försök att göra mig speciell, för den vet att min persona vill se sig som ödmjuk, måttfull och förståndig.
Ja, ni fattar hur det höll på. De motsägelsefulla tankarna gav känslan att det kanske var säkrast att inte göra något alls. Men sen insåg jag att det rörde sig om falsk blygsamhet: ”nej, men inte ska väl jag…”. Och jag tänkte åt helvete med allt det där. För det är något som flödar igenom mig som jag kan flyta med i, eller streta emot. Och jag väljer att flyta med. Det har ju visat sig vara fantastiskt tidigare. Sen får vi se var det leder.
Så därför blir det tyst här ett tag, trots att jag är smått beroende av att skriva om existentiella frågor. Livspodden fortsätter som vanligt så välkommen att fortsätta lyssna där om du uppskattat texterna.
På återseende så länge.