Vi är marinerade i slogans, värdeord och snygga formuleringar. Samtidigt, i samma takt som företagsflosklerna blivit fler, tycks också människors känsla av existentiell ensamhet öka. Bli en narr du med och låt oss rensa upp i träsket av floskler!
Nyligen hörde jag att en större statlig organisation ska sluta upprätta så kallade kundlöften. Jag menar, wow! Att göra så är modigt i vår tid där företagsfloskler blivit norm.
Det modiga tilltaget är värt att uppmärksamma. Vad vi säger och hur vi väljer att säga något är ytterst en existentiell fråga. Det sätter tonen för hur vi förhåller oss till varandra och hur samhället och vår historia utvecklar sig. Val av kommunikationsstil påverkar miljön vi vistas i medan vårt liv genomlevs. Och i förlängningen hur vi mår.
Kommunikationens två vägar
När det kommer till kommunikation har vi två vägar att välja mellan. Antingen ser vi kommunikation som en isbrytare för att röja undan existentiell ensamhet där uppriktighet knyter band och gör oss förstådda. Eller så väljer vi att skönmåla (med visionen som alibi). Men då väljer vi också att göra isen mellan människor tjockare. För tyvärr vill inte människor gärna avvika från idealbilden. De flesta fungerar så. Och för att undvika att blotta sig behövs ytlig eller ouppriktig kommunikation.
Den ytliga kommunikationen kallade Martin Heidegger för ”prat” till skillnad från det autentiska ”talet”. Men medan ”pratet” kan vara oskyldigt, och något vi gör på slentrian för att vi inte riktigt orkar vara autentiska, finns den en allvarligare variant av ouppriktig kommunikation. Filosofen Herbert Marcuse kallade den för ”Orwellskt språk” efter hur diktaturen i George Orwells roman 1984 uttryckte sig. Ett sådant språk beskriver verkligheten på ett lögnaktigt sätt. I det språket betyder allt egentligen sin motsats.
Bli barnet i Kejsarens nya kläder!
Idag tror jag vi är så invanda att organisationer måste ha dokument och uttryck som ska tryckas upp på banderoller, på broschyrer, nyckelband – och min favorit: välkommenskyltar vid kommungränser. Vi tar snällt emot materialet vi får när vi anställs på ett nytt ställe och svarar ja på de årliga medarbetarenkäterna när frågan kommer om vi känner till företagets strategidokument.
Personen i den stora statliga organisationen som kläckte tanken om att upphöra med kundlöften kan liknas vi forna tiders hovnarr, en person som vågade spela tillräckligt dum för att säga utmanande saker till kungen. Kan ni föreställa er konferensrummet där någon äntligen vågar sträcka upp handen och ställa frågan: Måste vi ha kundlöften? Vad ska vi med dem till egentligen? Kan ni höra tystnaden som måste ha uppstått?
Jag kommer att tänka på barnet i sagan om Kejsarens nya kläder, som vågade peka ut att kejsaren egentligen var naken. I det träsk av floskler som vi själva skapat behöver vi återigen hovnarrar, men nu i ny dräkt och aktiva i ledningsgrupper och styrelserum. Ja, de behövs även i familjer! Vi behöver någon som kan spräcka hål på ”pratet” och som avslöjar ”Orwellskt språk”.
Bryta vår existentiella ensamhet
Att börja med en uppriktig kommunikation är ett litet steg att bryta vår existentiella ensamhet. Vi behöver mötas på riktigt: låta oss vara precis som vi är. Troligtvis har flosklerna uppstått i för att täppa till bråddjupen som oundvikligen uppstår i svällande gigantiska organisationer. Men kom ihåg: det fanns en tid när vi klarade oss utan företagsflosklerna. Det är klart att vi kan lära oss leva utan dem. Och tänk vad mycket konsultpengar, post-itlappar och själadödande konferenstid det kommer att spara!
Och så länge finns posten som narr ledig. Ta den! Och om du inte gör det: behandla de konstiga med vördnad. Du kanske inte förstår dem, men vi behöver alla som vågar säga det avvikande. Kanske blir inte förändringen så stor när vi tänkt klart, men då har vi kanske en verksamhet som är genomtänkt och frilagd från floskler.
Foto: Pixabay