Plötsligt slår de till. De där dagarna av tröghet då oro fladdrar i bröstet och inget blir gjort. Det känns som om något täppt igen det normala flödet av energi och lust. Allt går långsamt eller inte alls. Är du snäll mot dig då, eller pressar du på?
En känsla det sällan pratas om är tröghet. Jag tror inte jag är ensam om den. Tvärtom börjar jag ana att den tillhör ett av människans livsvillkor även om ingen filosoferat kring det än.
Det är en välbekant känsla för mig. Benen förvandlas till stela stockar och sinnet tycks ”boxas in” i en glasbubbla. Det känns helt enkelt som om det vanliga flödet av görande förvandlats till en trögflytande vätska. Jag VILL en massa. Det är inte lusten det är fel på. Men kroppen svarar inte.
Det handlar egentligen inte om värdelöshetstankar och liknande, som annars kan stoppa upp. De finns, men då i form av ilska och klander över att jag är trög: ”jag borde ha sovit bättre”, ”jag borde ha rört på mig mer” och så vidare. Nej, det är mer en fysisk känsla av att något blockerar, följt av en fladdrande oro över vad som kan hända om jag inte kommer någonstans.
Förr skulle jag ha pressat på. Jag hade tvingat mig till att ta nästa steg. Men ju mer erfarenhet av att ha knuffat mig själv framåt trots trögheten, desto mer börjar jag se att det sällan blir bra då. Projekten tas inte emot väl och det jag skapar i måleriet eller på annat håll blir lika ”trögt” som känslan.
Numera tror jag att trögheten har en mening. Den finns där just för att jag ska stanna upp. Jag tänker inte längre att det är mig det är fel på. Det är helt enkelt något som behöver gro.
Det är lite som i trädgården efter sådd. Då drabbas jag alltid av ett tillstånd av ”nu då?”. Jag vill att allt ska ske på en gång. Men egentligen börjar en väntan på att saker ska sammanfalla. Fröet ska vakna och känna av om platsen uppfyller det som krävs för att låta fröskalet spricka. Det enda jag kan göra är att hålla jorden fuktig och täcka med markduk om det är kyligt ute.
Jag tror att det är samma sak med trögheten. Precis som för fröet behöver känslan bemötas. Det behövs en försäkran om att stunden är den rätta. Och det bästa sättet för mig är att vila, äta god och näringsrik mat (och glass om den känslan trycker på), att röra mig i naturen eller att dansa till bra musik och att jag tar mig tid att titta på vackra ting. Allt som försätter mig i en känsla av att vara här och nu och av att allt egentligen är fint som det är.
Paradoxalt nog behövs alltså en känsla av att vara tillfreds innan en bra utveckling och förändring kan äga rum. Det är i alla fall vad jag märkt stämmer för mig. Kan jag ta mig tiden att stanna upp blommar snart kreativiteten och jag ser vilka vägar som är möjliga.
Det allra första som vaknar är känslan av att behöva röja. Då när flödet drar igång igen vill jag skapa utrymme och en känsla av harmoni hemma (eller på skrivbordet), lite grann samma som att rensa ogräs i landet, eller att gallra i det sådda. Sen finns plats att växa.
Trögheten behöver alltså bemötas på ett annat sätt än vad jag tänkt tidigare. Då har jag fokuserat på det som varit dåligt och tänkt att det måste bli bättre. Och jag har piskat mig själv att skärpa till mig och kastat mig in i nästa steg. Numera försöker jag istället vara snäll mot mig själv. Jag låter mig vara trög.
Förmår du vara snäll mot dig?
Foto: Justin Lauria/Unsplash