Som nybliven mamma kontaktade jag barnavårdscentralen för att få råd. Sonen skrek på nätterna och verkade ha ont i magen. Vad skulle jag göra?
”Vad känner du själv som mamma?”, fick jag till svar. Mamma? Jag var ny som mamma. Jag hade ingen aning vad jag skulle göra. Jag hade inte tagit form som mamma än. Det fanns inget ”mamma” att söka svar i. Jag kände mig ännu mer nedslagen och värdelös.
Jag kommer att tänka på den här upplevelsen när jag läser en ledare i Uppsala Nya Tidning som handlar om ungas psykiska hälsa. Ledarskribenten, Gustav Juntti, sätter fingret på något som sällan uppmärksammas. Detta att befinna sig i ett gränslöst land. Ett slags exil.
Som ung, eller som ny mamma, nyskild, nysvensk eller nyvadsomhelst, saknar vi referensramar. Vi har ännu ingen fast mark under fötterna att stå på. Vi befinner oss i ett stadium av formande. Vi ska bli något nytt. Vi ska bli ett nytt själv.
Gustav Juntti belyser det problematiska att vända sig till ett sådant ännu oformat själv och fråga vad denne vill. Det lönnlösa ligger i att detta ”själv” ännu inte finns. Frågan kan därför förstärka tomhetskänslan och, än värre, kanske skapa en värdelöshetskänsla. Men är det inte just så vi ofta gör idag? I all välmening vill vi fråga den unga, den nyskilda, nysvensken: hur vill du ha det? Vad längtar du efter?
Den som söker riktning och mål vill sällan höra att syftet med livet är frihet. Från vad, undrar de. Omvärlden svarar då att de unga har alla världens möjligheter. Men den som inte kommit på vad livet ska bestå av mår inte bättre av att höra att framtiden är gränslös, snarare tvärtom. De söker efter bättre svar men får nästa förödande uppmaning i respons: lyssna på dig själv. Det är meningslöst, efter som det ”själv” de ska lyssna till inte formats.
– Gustav Juntti, ledarskribent UNT 26 september 2019
Istället för att börja i att efterfråga riktning och vilja, bör vi kanske istället erbjuda möjliga referensramar? Så här är det att vara vuxen. Så här fungerar det i Sverige. Så här kan ett liv som frånskild se ut. Det behövs berättelser, riktlinjer, förebilder. Varför? Riskerar inte den vilsne att bara efterapa det som målas upp?
Jo, risken finns. Men med referensramarna öppnas också en utgångspunkt för den egna viljan och längtan. Plötsligt kan vi kanske få fatt i något när vi får möjlighet att reflektera utifrån och reagera mot något. Nu kan vi göra revolt och hitta vår egen väg. För en väg byggs sällan utan startpunkt.
Den danske filosofen Sören Kierkegaard skriver om detta i boken Sjukdomen till döds. Han betonar att det är viktigt att balansera möjligheterna med nödvändighet. Annars riskerar självet att ”sprattla sig trött i möjlighet”. Han skriver också att ”det nödvändiga är stället” därför att detta att bli till ”är en rörelse från stället…”. Nödvändigheten kan alltså tolkas som referensramar: en norm eller en idébild. Och att nödvändigheten är nödvändig just för att den blir en utgångspunkt för självets tillblivelse.
Detta själv… sprattlar sig trött i möjlighet, men det kommer inte ur stället och heller inte till något ställe, ty det nödvändiga är just stället; att bli till sig själv är just en rörelse på stället.
– Sören Kierkegaard, Sjukdomen till döds, 1881
Vi tänker rätt när vi vill ha ett coachande förhållningssätt. Vi är rädda att pådyvla de unga (och de som är nyvadsomhelst) ett hämmande facit. Men det alternativ vi skapat, detta gränslösa exilland, verkar göra människor olyckliga. ”Du kan bli vad som helst när du blir stor” borde kanske bli ”låt oss se vad du har för fallenhet, så tar vi det därifrån.”. På så vis finns i alla fall en utgångspunkt, något att växa upp utifrån.
Som nybliven mamma lämnades jag alltså i sticket. Så jag gjorde så som jag så många gånger gjort i mitt liv. Jag åkte till biblioteket. Där hittade jag en av de mest auktoritära på fältet föräldraskap: Anna Wahlgren och ”Barnaboken”.
Jag bläddrade och läste de handfasta raka råden. För varje sida kändes det olika i magen. Ibland kände jag, okej, det där kan jag prova. Ibland kände jag, du är skvatt galen, så kan man inte göra. Men jag fick något att reagera på. Och mitt i min vilsenhet fick jag plötsligt fatt i mamman inom mig. Hon började ta form. Och livet blev så mycket lättare.
Så hur ser det ut för dig? Om du känner dig tom eller vilsen kan det vara läge att vrida och vända på pusselbitarna i ditt liv. Kanske har du redan trätt in i en ny fas men inte låtit ditt nya själv få ta form?