Arbetet är en komplicerad plats. Där förväntas du lägga dig själv åt sidan för att bära en yrkesroll till förmån för organisationen, samtidigt som arbetsgivaren hoppas på att du ska kliva in med ett urval av dina personliga förmågor och egenskaper för att fullfölja dina arbetsuppgifter. Sen ska du gärna vara ett socialt geni också. Svår balansgång. Hur kan vi bli våra bästa versioner på jobbet?
Ingen slutar vara människa mellan 8-17 på vardagar. Det är omöjligt att inte ta med våra bekymmer, förhoppningar, dåliga sidor, livsmål och egna ambitioner till arbetsplatsen. Ändå förväntas vi kliva in i en yrkesroll och gå upp i våra arbetsuppgifter till 100%. Hur ska man balansera ett sånt virrvarr av konkurrerande krav, beteendemönster och möjligheter inombords?
Det är lätt att tänka att saken är enkel: arbetsgivaren har anställt oss att göra en arbetsuppgift som organisationen behöver för att uppfylla sitt syfte i världen. Och det är därför vi är där. Vi bör alltså glömma oss själva till förmån för yrkesrollen.
Men riktigt så fungerar det ju inte. Ibland har vi dåliga dagar och det kommer onekligen att påverka vår kapacitet. Saker händer i livet. Som att anhöriga dör eller att vi har problem med barnen eller en vän som skakar om.
Skuggsidor
Ovanpå detta kommer också vår personlighets mörka sidor, det som Carl Jung kallade Skuggan. Det är omedvetna beteenden och förutfattade meningar som styr oss och gör att vi reagerar automatiskt i vissa situationer om något triggar oss. Kort sagt handlar det om den överlevnadsmekanism vi utvecklade i barndomen. Och den framkallar inte bara otrevliga uttryck. Den kan också få oss att hålla tillbaka vår fulla potential och vissa goda förmågor, det som Jung kallade Gyllene skuggan.
Alla har de här skuggsidorna och de gör att vi totalt tappar fokus på det som är lämpligt eller bäst i en situation. Istället reagerar vi känslomässigt och påminner i stunden lite om ett barn som upplever att de är oälskade och avvisade. Och när det kommer till den gyllene skuggan kan vi istället bli tysta och passiva eller omedvetet skapa misslyckanden genom att prokrastinera, vara nervösa eller slarviga.
Sen ska vi vara sociala också. Vilket betyder att vi ska fungera med alla typer av personligheter inte bara i arbetet utan kring fikabordet och på teambuildande aktiviteter. Samtidigt som alla vet att det är omöjligt att gilla alla och att det finns människor som verkligen är svåra att gilla. Lägg sedan till den svenska ängsligheten och oförmågan till hälsosam uppriktighet ovanpå det hela och vi har en svårnavigerad soppa.
Inget vi pratar om
Om denna svårnavigerad soppa pratar vi sällan. Istället serverar arbetsgivaren ofta ett ideal vi ska leva upp till. En modell som vi ska jobba efter. Eller så erbjuds vi en workshop om organisationens värderingar som vi sen förväntas göra till våra egna. Medans vi förväntas sopa mänsklighetens mindre sköna sidor: avundsjuka, irritation, konkurrens, prestige, status, egocentrering under mattan.
Men jag tror på samtalet. Att få lufta även det obekväma. Något händer när vi får göra det tillsammans. När alla får bli de människor de faktiskt är. Då kan medkänslan för varandra vakna. Vi kanske inte förstår den andre, men vi kan troligtvis känna igen oss i kampen att få vår yrkesroll och personlighet att gå ihop. För den är allmänmänsklig. Då kan det förhoppningsvis bli lättare att prata om vredesutbrott och konstiga reaktioner. Även att ta upp detta om en kollega. På så vis dras trollen fram i solen och en välvilja att göra något åt dem kan växa. En medvetenhet kan vakna och en förmåga att kommunicera det som skaver. Bara medkänslan finns i botten tror jag att det kan fungera.
Existentiella samtal på jobbet
I höst ska jag testa att ha den här typen av samtal på en arbetsplats. Det ska handla om att vara människa på jobbet och hur vi kan navigera gränslandet mellan person och organisation och hur vi kan bygga en arbetsgrupp som jobbar för ett hållbart arbetsklimat där alla tar ansvar för sin och gruppens uppgift.
Det ska bli fantastiskt spännande att utvärdera när det är över. Det blir såklart inte läge att gå in på de omedvetna personliga skuggsidorna hos var och en, men det blir ett tillfälle att skapa medvetenhet om att det finns sådana och en möjlighet att belysa vad de kan ställa till med.
Tre samtal på tre timmar vardera kommer inte att skapa mirakel, men möjligheten att få prata om de här frågorna och låta dem mynna i konkreta handlingar ökar förhoppningsvis förmågan att hitta balans i yrkesrollen.
Foto: Ingo Stiller/Unsplash