Ett minne:
– SW
På rygg över traktordäcket.
Vantlösa händer runt den kalla kättingen,
gungande sakta bredvid en vän, vem minns jag inte längre.
Men höströken steg som pelare ur våra munnar.
Blandades med rymden som gnistrade ovanför svart och gåtfull.
Synen är inte ny, men nu plötsligt hissnade det inombords på ett nytt sätt, ett sådant jag ännu inte hade ett språk för.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av alltihop.
Till slut provade jag den tunna isen:
”Tror du att rymden har ett slut?”
Vännen fortsatte gunga.
Kättingen gnällde och klagade i den trånga öglan.
Jag sneglade på henne. Försökte utläsa vad domen skulle bli.
Efter några andetag kom svaret.
”Sånt där blir man ju knäpp om man tänker på.”
Hon lämnade gungan och gick mot cykeln.
Jag följde efter.
Såg de bestämda stegen avlägsna sig.
I tanken lade jag ännu ett ämne
till listan med sådant som inte bör pratas om.
Och ännu ett sätt man inte bör vara på.
Skrev ner den här texten för några år sedan. Den fångar osäkerheten i att träda fram som människa och beskriver ett av många vägskäl man passerar på vägen att bli människa. Där du måste göra ett val mellan att bli välkomnad som du är eller slå knut på dig för att passa in.
Blir berörd varje gång jag läser den nu. Förstår hur djupt upplevelsen etsat in ett tillhörighetens villkor inom mig.
Tänker på mina egna barn och hur många sådana vägskäl de passerat och undrar vilket val de gjorde då: träda fram eller stadigt slå fast sin egen kontur?
Vems kontur har du? Är det din egen eller tillhör den längtan att passa in?