ATT TJÄNA istället för ATT TJÄNA PÅ.

Är du redo för radikal förändring? Har du det som krävs för att göra skiftet? Jag är tveksam, men pendlar mellan hopp och förtvivlan. Vad tror du? Belöningen kan vara ett samhälle där förutsättningarna för att leva ett gott tillfredsställande liv är bättre.

I kölvattnet av corona pratas mycket om hur vi nu bör ta chansen att växla över till ett mer hållbart sätt att leva, med mer gemenskap och omsorg om varandra och planeten. Tyvärr tror jag att den inre omställning som krävs är för stor. Den går helt på tvären med vårt invanda individualistiska sätt att vara och jag är lika tveksam som Fjodor Dostojevskij var på 1880-talet i romanen Bröderna Karamazov (se citat längst ner).

Omställningen som krävs ligger främst på ett psykologiskt och känslomässigt plan. Inte på ett rationellt och förnuftigt. Det går också att säga att omställningen som behövs är andlig (Vad du väljer att kalla den kvittar. Tankeskiftet som behövs är detsamma. Resten är ord). Därav att det är svårt. För radikala skiften i vårt tankegods sker inte så lätt.

Jag tror att det behövs två grundläggande insikter för en verklig bestående förändring. Och båda kräver att vi som människor puttas ut till en generande insikt om vår egen obetydlighet och sårbarhet.

Insikterna är:

• Jag är ingen isolerad autonom individ.
  Mänskligheten och allt levande och existerande är tätt sammanflätade i ett  nätverk. Vår autonomi är inbillad. Vi må ha ett fritt val men vi är inte fristående isolerade öar i existensen.
  I tillvarons väv är vi urskiljbara men inte separerade öar. Varje sekund är vi beroende av att dra in luft i våra lungor. Varje dag måste vi äta av jorden och värmas av solen. Vi överlever inte utan miljontals mikrobers och svampars livsavgörande arbete. Och människan behöver samvaro. Vi behöver beröring och uppmärksamhet. I isolering blir vi galna.
  Den första insikten är därför: Jag är INGET på egen hand. Det finns inte ens något som kan vara PÅ EGEN HAND, för då är livskedjan bruten och det är redan dött.

• Livskraften som helhet är det enda verkligt intelligenta, hållbara och tillförlitliga och det är den allt handlar om – inte om mig.
  Där människan har försökt att kontrollera och styra naturen har det oftast gått snett. Vi säger att vi ska förvalta naturresurser. Men naturen reglerar sig bäst utan vår inblandning. Om inte människan lägger sig i och ruckar ekosystemen, överutnyttjar naturtillgångarna och tränger ut liv klarar sig planeten fint. Livet vill till varje pris leva och är uppfinningsrikt och anpassningsbart.
  Det samma gäller hänsyn människor emellan. Överutnyttjande och ojämlikhet skapar instabila samhällen och farliga människor.
  I ekosystemet är jag en droppe i havet. Och havet handlar inte om mig och mina behov i första hand. Livet handlar om Livet självt.
  Den andra insikten är därför: Jag VET INTE bäst. Planeten med dess grundläggande principer vet bäst. Livskraften och ekosystemens principer måste vara utgångspunkten för alla handlingar. Människan behöver ödmjukt kliva tillbaka från sin egenskapade tron.

Coronakrisen har visat att vi inte är isolerade öar. Vi hör ihop globalt och vi behöver varandra. Vi står inte ÖVER naturen, vi är MITT I den. Vi ÄR naturen, lika mycket som något annat.

Individualismen har tjänat sitt syfte. Den har frigjort oss från traditioner och begränsningar som hindrat människor att leva som sig själva. Men någonstans gick vi bort oss i vår frigörelse. I stort högmod råkade vi också inbilla oss att vi inte tillhör en stor väv vars helhet är helt livsavgörande för oss.

Vi behöver helt enkelt abdikera med böjda huvuden. Vi behöver ödmjuka oss och skaka av oss högmodet och tron att vi är skapelsens krona och att den ger oss rätten att göra vad vi vill – utan konsekvenser.

Men om vi accepterar vår underlägsna ställning och förstår att vi faktiskt är en del i den stora helheten, kan vi få uppleva den mening och gemenskap många längtar efter.

Kan vi ta de här radikala insikterna och skifta vårt beteende från att ständigt TA för oss för att TJÄNA PÅ (det vill säga skapa rikedomar) till att TA EMOT världen som den är och ATT TJÄNA LIVET skulle det kunna vara början på något nytt.

Men jag menar inte martyrskap. Då är vi åter igen inne på egen vinning och att försöka tjäna på något. Skillnaden är kanske svår att se på ytan. Men du vet inombords om du gör gott för att ses som en god människa, eller om du gör gott för att må bra som människa och för att det minskar din ensamhetskänsla.

Det fina är att det här tankeskiftet kan fungera för både ateister som för andliga människor. Ateisterna kan ju se det större som vi bör tjäna som ekosystemet. De andliga kan se det större som ja, vad de nu väljer för namn.

Men du hör ju. Min utopiska dröm kräver att vi dammar av så omoderna ord som kärlek och att tjäna. Skiftet kräver också tillit och ödmjukhet av ett slag vi inte har i det individualistiska nuet och att vi inser vår sårbarhet såpass att vi klarar av att ta emot andras omsorg utan att känna oss ofria.

Jag är tveksam till att vi är redo. Att vi blivit tillräckligt möra av coronakrisen. Och håller nog med prästen Zozima, i Dostojevskijs Bröderna Karamazov. Tiden är nog inte mogen. Nu heller. Men motbevisa mig gärna.

”För att kunna skapa om världen på nytt måste människorna själva slå in på en annan andlig väg. Det kan inte bli något riktigt broderskap, förrän alla verkligen blivit bröder. Ingen vetenskap i världen och inga vinster och fördelar kan få människorna att saklöst dela med sig av sin egendom och sina rättigheter. Alla kommer att tycka att man fått för lite och alla kommer att knota och knorra, avundas och söka förgöra varandra. Ni frågar när detta kommer att bli verklighet. Det kommer att bli verklighet, men först måste perioden av mänsklig isolering ta slut.”
”Vad då för isolering?, frågade jag honom.”
”Jo, den som nu råder överallt, och särskilt i vår tid och som ännu inte helt avslutats… Nu strävar alla och envar att separera sig så mycket som möjligt… I vår tid har nämligen allting splittrats i enheter, var och en isolerar sig i sin lilla håla, alla fjärmar sig från varandra, gömmer sig undan och gömmer undan det man äger och har och det slutar med att man stöter bort sig själv från människorna och stöter människorna ifrån sig. Man hopar rikedomar i sin avskildhet och tänker: så stark och mäktig jag är nu och vad jag kan känna mig säker, men denna dåre vet inte, att ju mera han samlar på hög desto mera sjunker han ned i självförödande vanmakt. Ty eftersom han vant sig vid att enbart lita till sig själv och skilt sig från helheten som en isolerad enhet, har han lärt sin själ att aldrig förtrösta på andras hjälp, på människorna och mänskligheten, och han bara darrar av ängslan för att hans pengar och hans självförvärvade rättigheter skall gå förlorade.
Överallt börjar nu det mänskliga förnuftet ironiskt nog förbise att den verkliga personliga säkerheten inte består i isolerad strävan utan i allmänmänsklig solidaritet. Nej, det kommer att bli ett definitivt slut på denna förfärliga isolering, och alla kommer med ens att inse på vilket onaturligt sätt man isolerat sig från varandra. Sådan kommer tidsandan att bli, och man kommer att förvåna sig över att man kunnat sitta så länge i mörker utan att se dagsljuset.”

Ur Bröderna Karamazov del 1, Fjodor Dostojevskij, 1880