Under livets gång har jag upplevt några olika sorters meningslöshet men alltid funnit vägar ur. Men nyligen har jag drabbats av en ny sorts meningslöshet och den tycks föreslå något som är raka motsatsen till de vanliga lösningarna. Den tycks föreslå att jag ska sluta försöka lösa något överhuvudtaget.
Den senaste tiden har det dykt upp en ny sorts meningslöshet i mitt liv. Istället för de två vanliga meningslösheterna, den som rör det YTTRE d vs meningen med universum och alltihop eller den som rör det INRE d vs vem jag är och vad just meningen med mitt liv är, som lett till att jag bytt ut gamla lösningar till nya, känner jag nu en meningslöshet som handlar om att själva strävan och lösningarna i sig inte spelar någon roll och att det är själva strävan som är meningslös, inte världen eller mitt eget syfte i den.
Det är som att ha hamnat i en återvändsgränd som präglas av buddhismens ”allt begär är lidande”, till och med begäret att bli en bättre människa eller begäret att förbättra världen. Jag har stött på en vägg där inget jag känner till funkar. Det tycks behövas något helt nytt.
Skifte från MIG till DET ANDRA
Så istället för att det handlar om mening som utgår från MITT perspektiv, har den här nya meningslösheten fått mig att börja tänka att jag inte har med detta att göra alls, eller i alla fall inte så som jag trott. Att det finns något organiskt som är större än mig själv, som vet bättre, och att jag borde ge upp all denna strävan mot att försöka kontrollera och förändra allt för att just JAG eller någon annan ska må bättre och LITA på något större än mig själv.
Jag borde kanske flyta med mer? Överlämna mig och låta detta ANDRA som utvecklas omkring mig tala mycket mer istället för att mitt fokus är på ett liv som känns bättre, eller en värld som är bättre ur mitt perspektiv och som är något annat än det som är NU?
Jag vet att detta låter lite uppgivet och passivt. Men häng kvar, för jag tror att det är tvärtom. Att det som tycks slappt och ansvarslöst istället är ett klarsynt sätt att svara an mot världen. På samma sätt som i skillnaderna i attityd hos cellerna i vår kropp; de som endast ser till sitt eget syfte och som har sitt eget växande i fokus blir en cancercell som saboterar helheten, medan de som följer det större syftet i organismen som helhet får ta del av det som hela organism bidrar med när den äter och dricker och tar del av världen. Jag tror det jag söker är något som sätter mig i ett större relationellt sammanhang.
Viktor Frankl är en tänkare som pekat åt det här hållet. Han sa att det inte är någon poäng att fråga livet om dess mening, utan att det är Livet som frågar dig. Frankl menade att det finns en mening att upptäcka i varje situation.
Problemet med Frankls sätt att tänka är att mitt sätt att omsätta hans idé ändå lett till samma slutsats och aktivitet som existentialisternas tanke att det bara är vi själva som kan skapa vår mening: frågan har i slutändan landat i mitt eget knä att det är JAG som måste tänka ut allt och sträva efter en förändring. Frankl pratar också mycket om människans ansvar och pekar på att detta är centralt för henne.
Kanske har han rätt, men att ansvaret är något annat än det jag tänkt, och något annat än han själv tänkte? Kanske har det mer med att aktivt svara an, än att vara aktiv i själva uttänkandet av vad som är meningen och vad som är rätt? Livet kanske inte frågar mig vad som är meningen, utan bjuder in mig mig att stillna mig och lyssna in så att jag med klarhet kan svara an mot det som utvecklas, utan att låta mina egna ideal och idéer färga vad som är meningen? Att bli en deltagare, men utan att jag först kräver saker för mig själv och villkorar, utan att det blir mig självklart givet om jag deltar? Och tillåta mig att inte begripa vad som är meningen?
Dags för ett experiment?
Som av en händelse, så som det brukar vara, har det dykt upp röster upp i min omgivning som berör den här tanken. De har troligtvis alltid funnits där men något i mig har ändrats och därför ser jag dem nu.
Dels lyssnade jag den här veckan på en inspelning med Alan Watts som pratade om just exakt den här nya typen av meningslöshet som jag upplever som kretsar kring att alla lösningar jag provat bara leder till nya problem och att jag ändå fortsätter att uppleva dåliga dagar. Det är ett tänkande som ”bänder alla lösningar ur händerna”. För det är tron på att just jag kan lösa något som är kärnan i meningslösheten, ingen personlig strävan spelar någon roll!
Det Alan Watts säger har jag hört förut men nu har det fyllts med nytt innehåll. Nu ser jag att den här känslan – att ingen strävan spelar någon roll – också öppnar mot den yttersta friheten. Watts klargör det här på ett tydligt sätt och säger att om man hanterar den här sortens meningslöshet rätt kan den ”stora sucken av lättnad” inträffa, vilket är hans översättning av Nirvana som annars vanligtvis brukar översättas som ”utslocknande” men som han menar snarare har att göra med utandning och att få slappna av.
Lösningen verkar alltså vara motsatsen till en lösning som strävar mot något nytt. Det verkar snarare handla om att ge upp själva strävan och att slappna av. Att finna sig i stunden. Att inte längre agera utifrån det som just jag tror ska få mig eller andra att må bättre, utan istället lyssna in vad världen verkligen tycks behöva. Vad är på väg att utveckla sig och hur kan jag svara an mot detta?
Jag vet. Paniken slår till. Men HUR BLIR DET DÅ?!! Då kommer allt ont att inträffa. Och ändå är det något som känns intuitivt rätt med idén att överlämna sig. Det är en läskig tanke men som öppnar mot något lovande som jag inte klarar av att tänka ut. Och det är inte lydnad och passivitet detta handlar om. Det är något annat.
Som av en annan händelse dök en bok upp som kanske kan ge lite svar. Och det är The Surrender Experiment av Michael A Singer. Jag fick den som förslag hos Adlibris när jag var på väg att beställa en annan bok som handlade om meningslöshet.
Michael Singer har praktiserat just detta att överlåta sig till det som är på väg att utvecklas under en stor del av hans 75-åriga liv. Det intressanta är att han menar att det faktiskt har lett till att allting ordnar sig till det bästa, även för honom. Och då har han ändå accepterat sådant som att okända plötsligt bygger hus på hans mark. Det Singer säger liknar det som Alan Watts också sa i sin inspelning, att när den här nya typen av meningslöshet slår till ska man göra som sjömännen i en orkan: slå av motorn och flyta med.
Nu har jag beställt boken och funderar på att göra samma experiment. Men det är med bävan. Och förvirring. För hur gör man detta rent praktiskt? Hur skiljer jag på mitt ”personliga oljud” och inbjudan från livet att delta i något större?