Om vi låter livet passera utan att ha känt engagemang, vad blir det då annat än en lång rad praktiska bestyr och transaktioner från födseln till graven?
Några av de vackraste svenska orden jag vet är hängiven och hänförd. Orden beskriver en förtrollad känsla av att vara närvarande, euforisk och total. Jag har alltid varit intresserad av människor som är passionerat intresserade av något, det kan vara konst, en särskilt vetenskap eller egentligen vad som helst. Det är fenomenet att ge sig hän som fascinerar; ett överlämnande av sig själv till något, att gå upp helt och låta sig hänföras.
Men det är inte ofta hänförelsen hyllas. I arbetslivet är det den svala, rationella tänkaren som gäller. Även i privatlivet. ”Hon var så stark”, säger vi om någon som sörjer samlat och tycker att känsloutbrott är genanta och jobbiga.
Kanske är det för att det är så sällsynt som jag fascineras av hängivelse? För det är det. Livet följer ofta samma lunk. Vi vaknar, tänker på veckan framför oss och allt som måste göras. Vi oroar oss för det som ska komma och det som har varit. Vi arbetar, tvättar, städar och försöker hinna med umgänge och att ta hand om oss själva. Det är inte ofta vi ger oss hän till det som händer. Inte så som vi gjorde dagligen när vi var barn. Då lät vi livet engagera och angå oss. Det fick komma innanför våra skyddsmurar på ett annat sätt.
För är väl där problemet ligger idag. Att vi är alltför rädda. Nyttan med vardagens rutiner och kontroll är att de ger skydd från det som är nu. De skapar en känslohämmande distans som är sövande och behaglig. Och som gör oss lite luddiga och otydliga. För det är i hängivelsen vi träder fram som personer och det är där vi får konturer. Troligtvis är det detta som är pudelns kärna. Att vi med konturer lättare blir måltavla för kritik och ogillande. Hängivelsen gör oss därmed sårbara och utsatta.
Men om vi inte ger oss hän helt i relationer, blir de då inte annat än praktiska överenskommelser? Och om vi inte låter oss hänföras av det vardagliga som pågår runt omkring oss, vad blir då livet annat än en rad transaktioner och ett saligt förflyttande av saker hit och dit?
Den tyske filosofen Martin Buber talade om två sätt att möta världen: att tilltala den Du eller att tilltala den Det. När menar att när vi säger Det betraktar vi världen som ett ting, en sak vi kan lära känna och använda till något praktiskt. Det är en relation där vi gör allt till kunskap och vetande. I Du-relationen möter vi däremot världen med öppenhet och nyfikenhet: vi lyssnar, ser och tar in med alla sinnen. Vi förundras och försöker inte att genast göra den till gripbara fakta. Du-relationen förutsätter att vi ger oss hän och överlämnar oss till upplevelsen.
Kanske är det en Du-relation vi försöker uppnå när vi praktiserar mindfulness, eller medveten närvaro? Det luriga är dock att så fort vi försöker göra en steg-för-steg-metod av något, riskerar vi att tappar detta att ge oss hän. Mindfulness kan då bli något svalt och samlat enbart. Men hängivelse känns. Det är ett slags tanklöst tillstånd där tid och rum upphör. Förmodligen är det vad vi ibland kallar flow.
Jag tror inte att det vi ger oss hän till måste vara så särskilt unikt och fantastiskt. Jag tror att disken, matlagningen och att vika tvätt kan hänföra också. Det har jag i alla fall upplevt själv vid en så vardaglig situation som att diska. För en stund, mitt i diskandet, lät jag mig fascineras av känslan av rinnande vatten: Hur lent det kändes. Det fantastiska i att vattnet finns så lättillgängligt där i kranen. Att det är samma vatten som på dinosauriernas tid.
Så fråga dig själv: lever du? Är du engagerad i ditt liv? Passerar dina dagar utan att du minns dem? Om det är så, vad kan du göra för att väcka livfullheten igen? Hur kan du ge dig hän?
För vad är ett liv utan en känsla av livfullhet?