Att förlåta – nyckeln till inre lugn

De flesta av oss vill såklart att andra ska be om ursäkt när vi tycker att de gjort fel mot oss. Men ett ensidigt fokus på att få RÄTT, kan göra att vi går miste om det som är den verkliga förlösningen i konflikten och som kommer att ge oss det inre lugn vi längtar efter. Det som är avgörande är att förlåta.

När du läser det här kommer du troligtvis att känna motstånd. Ditt Ego vill inte höra det jag kommer att säga. Men det jag ska skriva om kommer från egna upplevelser, därför tror jag på det jag säger. Och jag skulle också ha känt motstånd tidigare. Inlägget handlar om förlåtelse, men ur en synvinkel vi inte gärna tar till oss.

Som människor vill vi att andra ska be om förlåtelse när vi tycker att de gjort fel. Vi längtar efter det. Ibland så mycket att vi sätter livet på vänt under tiden och låter det gå ut över vår vardag. Kanske utvecklar vi även en rejäl bitterhet över att den Andre, förövaren, aldrig säger förlåt. Så pass att vi gör ”den oförrättade” till vår identitet.

Men vad händer när den Andre säger förlåt? Har ni upplevt det?

Själv kände jag mig inte särskilt lättad. Det smakade bra ett tag, men mitt Ego ville inte släppa taget om den sköna rollen att vara ”den oförrättade”, för det vore ju en förlust av kärnan i det jag baserat berättelsen om mig själv på.

Därför tänker jag, när jag läser om att ärkebiskop Antje Jackelen nyligen bett om ursäkt å kyrkans vägnar för de övergrepp de begått mot samerna under historien, att det kanske inte känns så gott inombords som samerna hade hoppats på. Nästa rubrik i tidningen var också talande: ”Och nu då?”. Som om kyrkans offentliga ursäkt inte räckte trots allt.

Och det tror jag inte att den gör. Andras förlåtelse mot oss är INTE avgörande för vårt eget inre lugn. Och förstå mig rätt här. Andras ursäkt är viktig i vår relation till dem, för förlåtelse behöver låsa upp i flera ändar när ett fel begåtts. Men jag menar att det enda som kan ge oss verkligt inre lugn är vår egen förlåtelse; både gentemot den vi tycker har begått ett fel och en inre förlåtelse av hur vi själva tänker att vi agerat mindre bra i situationen (varit naiva, inte gjort tillräckligt motstånd o s v).

Men att förlåta är svårt. Det är så bitterljuvt att känna sig som ett offer. Vårt Ego älskar att ha RÄTT och tror därför att förlåtelse är att säga att vi har haft FEL. Därför kommer vi sällan så långt att vi får uppleva vad en genuin förlåtelse kan ge.

Egot gillar dessutom inte att höra att konsekvenserna av dess projektion ibland skapar effekter som går tvärtemot vad vi egentligen vill ha av livet. Det är för att Egots själva existens vilar på projektionens effekter. Utan rädsla för andras överlägsenhet, avvisande, illvilja eller den egna skulden funnes inget Ego. Då skulle vi bara leva utifrån Självet. Det gör att Egot är en försvarsmekanism och att det känns som om vi ska dö utan den för då är vi oskyddade.

Att jag lyfter vikten av att förlåta beror inte på att jag läst att det är bra. För det hade jag gjort massor av gånger innan utan att ta det till mig. Det bottnar snarare i händelser i mitt eget liv. Vi kan ta ett exempel:

Jag blir sällan arg eller kränkt. Men i en konflikt där jag är upprörd väger jag den Andres ord på våg. Jag tolkar det mesta som en attack. Och ibland kan jag ha rätt i sak och den Andre säger förlåt. Men det hjälper mig sällan. Det lugnar bara till en viss del. Oförrätten fortsätter ändå att skvalpa runt och upptar mina tankar. Scener spelas upp där jag själv på olika sätt säger jäkligt träffande smarta saker. Jag gottar mig i en rättfärdighetskänsla. Egot i sitt esse alltså. Och det inre ältandet fortsätter då att gjuta ny kraft i konflikten och lever kvar långt efter ursäkten.

Men för lite mer än ett år sedan kom en vändpunkt. Mitt i en konflikt får jag uppleva något annorlunda. När den Andre blir olycklig över att ha sårat mig och börjar känna sig som världens klumpigaste hör jag mig själv säga: ”Ja det där sårade men det gör inget. Vi är inte mer än människor och alla begår misstag”. Och det gick som en stöt genom mig. Det var som att en kran öppnades upp och hela kroppen fylldes av en känsla av kärlek och värme. Istället för att skjuta den andre från mig kändes hen närmare än någonsin. Det kändes som om jag fick uppleva vad verklig försoning innebar.

Det var då jag förstod kraften i förlåtelsen och varför så många traditioner världen över pekar på att den är nödvändig. Jag fattade att mitt eget fokus på att ha RÄTT och att vara den som ALDRIG GÖR FEL, hindrar mig från att hela den känsla av kaos och separation som uppstått, som är raka motsatsen till kärlek.

En tid senare dyker det upp en efterlängtad ursäkt i en annan laddad relation. Den här gången visste jag att det inte är tillräckligt för att jag ska börja må bra. Lugnet kommer inte att komma förrän jag själv kan förlåta. Och det behövdes mycket riktigt en vecka innan jag kunde hitta till förlåtelsen inom mig och därmed befrias ur konflikten.

Utifrån exemplet med samerna tror jag därför att det nu är dags att de påbörjar sin egen förlåtelseprocess och funderar på hur den kan se ut, både enskilt och i grupp. Inte förrän då kan de gå vidare och bli till något nytt idag.

Texten om att förlåta sig själv får vänta till ett eget inlägg. Det här blev för långt. Men det är den mest avgörande av förlåtelsens tre delar. Det är den som på riktigt helar dig i grunden och som ökar chanserna att ditt liv, och relationerna inom det, blir så djupa och givande som du önskar.

Hoppas att ditt Ego lät dig läsa klart. Och att du kan se poängen. Men som med det mesta behöver du prova att göra annorlunda innan du kan avgöra om det jag säger stämmer. Du behöver känna skillnaden i kroppen.

Foto: Simon Lee/Unsplash

Lämna ett svar