Vi uppskattar att se förändringar och att omfamna livets slitage och utveckling hos ett gott vin och en god ost. Men hos människor? Läser Eeva Kilpi och värms av hennes syn på att åldras tillsammans.
Har fyndat poesi på loppisar i sommar. Hittat Eeva Kilpi, en finländsk poet och är förtjust. Så mycket klokhet, skönhet och brutala iakttagelser man kan få för bara en tia! Gillar dikten om gammal kärlek och vill gärna dela en bit ur den.
EN SÅNG OM KÄRLEK
Och en vacker dag
kryper vi ihop hos varandra
ett lås knäpper till och vi kommer aldrig mera loss
dina förslitna leder insnärjda i min gikt,
mitt magsår intill ditt hjärtfel
och min reumatism mot ditt ryggskott,
aldrig skola vi skiljas, ack nej.Och kära, du glömmer din andnöd, din arytmi
och infarkten du redan haft,
och jag glömmer min katarr, mina rastlösa ben
och det ständiga gnaget i vänster sida,
nu trotsa vi sorger och mödor och nöd.…
Och du tar mina bröst i dina händer,
Eeva Kilpi, ur Min kärleks höga visa, 1985.
mina uttänjda platta bröst
och berör med läpparna de skrynkliga vårtorna
och med starr i ögonen, i väntan på en vårdplats,
famlar du blint efter mig,
känner dig för med händerna.
Känn på du bara:
under alla de här rynkorna finns jag,
den här förklädnaden tvingade livet på oss till slut…
Gillar det avslappnade i det hon skriver; att istället för att kämpa mot strömmen få luta sig tillbaka och följa med. Annars handlar mycket i livet om att behålla en polerad yta. Vi färgar, lyfter, ansar och möblerar ibland om. Men tänk att slippa? Tänk att få slippa skammen för det som ändå är oundvikligt – och kunna se det fina i det? Vad tänker du?