Det var längesedan ålderdomen kunde förära dig en plats bland de visa som det var för vissa en gång i tiden. Vår kultur gör snarare allt den kan för att inte låtsas om att åldrande är ett oundvikligt faktum. Men varför har det blivit så? Varför är inte vårt fokus på möjligheterna och friheten som väntar när vi blir äldre?
Nästa år fyller jag femtio. Och femtio är väl inte direkt någon ålder. Men för en som växt upp med den klassiska ålderstrappan (googla) på väggen där jag åt frukost varje morgon som liten, är femtio den ålder där att börjar slutta rakt ner i graven. Ingen uppmuntrande framtidsvision alltså.
I panik har vi fått en reklamkultur som säljer krämer, saker att spruta in i kroppen, livsstilar med kost och motion som istället låtsas om att vi inte åldras, eller åtminstone att det går att stoppa.
Varför har vi den synen på ålderdomen? Varför denna svartsyn? Egentligen är åldrandet en tid som öppnar upp livet. För tänk allt ansvar du gått runt och burit. Som du med tiden slipper.
Du har förmodligen haft ett jobb där du bundit upp dig på att dyka upp mellan 8 och 17 och utföra vissa uppgifter. Men som pensionär kan du nu strunta i det där. Tiden är din. Du kan göra vad du vill.
Och har du haft barn har du levt med att vara en vuxen förebild med stort ansvar. Du har varit den som ska skapa trygghet med rutiner och mat på bordet och det har krävt att du gått till jobbet och trofast tjänat in pengarna. Men så småningom flyttar de hemifrån. Ansvaret minskar!
Förmodligen har livets alla erfarenheter också gjort dig mer luttrad med åldern. Ängsligheten och oron, resistensen mot vad andra tycker, är förmodligen större. Så livet ligger öppet. Förhoppningsvis har du slutat tänka så mycket på vad andra säger. Dags att börja släppa loss alltså!
Med den inställningen behöver inte åldrandet bli så dramatiskt. Den blir tvärtom snarast löftesrik. Andra halvan av livet kan bli en tid då det är okej att sluta vakta så hårt på sig själv och bli autentisk på riktigt. Till och med excentrisk!
Jag röstar för att vi adopterar hinduismens syn på en människas olika åldrar där vi först är bundna till familjebildning och att arbeta till samhällets nytta, och sen när barnen vuxit upp (eller hunden dött), är det dags att avveckla det materiella livet att ”levla upp” sökandet efter vem man är och hur man vill leva ett gott liv.
Och vad passar bättre än att börja med att göra tvärtemot det man tidigare gjort? Och egentligen. Varför vänta?
Poeten Jenny Joseph har sagt det perfekt i sin dikt Warning:
When I am an old woman I shall wear purple
With a red hat which doesn’t go, and doesn’t suit me.
And I shall spend my pension on brandy and summer gloves
And satin sandals, and say we’ve no money for butter.
I shall sit down on the pavement when I’m tired
And gobble up samples in shops and press alarm bells
And run my stick along the public railings
And make up for the sobriety of my youth.
I shall go out in my slippers in the rain
And pick flowers in other people’s gardens
And learn to spit.
You can wear terrible shirts and grow more fat
And eat three pounds of sausages at a go
Or only bread and pickle for a week
And hoard pens and pencils and beermats and things in boxes.
But now we must have clothes that keep us dry
And pay our rent and not swear in the street
And set a good example for the children.
We must have friends to dinner and read the papers.But maybe I ought to practise a little now?
JENNY JOSEPH
So people who know me are not too shocked and surprised
When suddenly I am old, and start to wear purple.