Förr eller senare når alla vägs ände. Antingen på jobbet, i ett förhållande eller en livsåskådning. Först ser det ut som om en mur rest sig som stoppar oss. Men egentligen är det en oändlig antal möjligheter som öppnat sig. Bara vi bekantar oss med Återvändsgränden.
Återvändsgränden är en arketypisk plats som dyker upp i allas liv. Den är alla idéers, ideologiers, åskådningars, planers och drömmars död och den har ett tydligt budskap: hit, men inte längre. Den här händelsen kan väcka en rad olika reaktioner.
En vanlig är att vägra ge upp och istället fördubbla sin strävan. Stoiskt biter man ihop och försöker på alla sätt att distrahera sig med förändring inom ett annat område i livet. Kanske bygger man ut huset, skaffar en tatuering, har en otrohetsaffär eller tar motorcykelkörkort.
En annan är att stå kvar vid samma väg, äktenskapet, yrkesbanan eller stad men byta ut själva innehållet mot en ny partner, ett nytt jobb inom samma bransch eller flytta inom samma ort. Ett slags försök att genom ett illusionstrick ändå kunna hålla kvar vid det gamla.
En tredje reaktion är att aktivt börja ljuga, både för sig själv och omvärlden. Oftast också anta en predikande ton mot omvärlden, uppenbart eller underförstått. Att lägga upp bilder på sociala medier som visar på ett lyckat liv eller artiklar om en särskild ideologi är ett slags underförstått ”predikande” om vad som är det rätta livet. Ett mer uppenbart sätt är att bokstavligen bli fanatisk inom det område som skaver, att bli mer renlärig och mer extrem. Kanske inom en politisk övertygelse, hälsoståndpunkt eller livsåskådning.
Den vanligaste reaktionen på en kraftig återvändsgränd är dock melankoli, passivitet och ibland depression. Muren kan kännas så drabbande att den får oss att sjunka ihop på platsen. Vi förmår inte se något annat än en ändlös oöverstiglig vägg. Här hamnar vi ofta om vi trots skav och motsättningar ändå försöka ta oss förbi. I det här läget känns allt mörkt och hopplöst. Det brukar också kännas som om livet motarbetar oss.
Men återvändsgränden är en möjlighet. Paradoxalt nog är den inte en stängning utan en öppning mot alla möjligheter man hittills inte ägnat en tanke. Att inte ta frågorna som återvändsgränden ställer på allvar innebär bara att man drar ut på lidandet några svängar till. Livet kommer att fortsätta att ge nya kraftfullare återvändsgränder tills man klarar av att erkänna att man kört en övertygelse eller en livsbana i botten.
Det här kan låta hemskt. Varför ska det behöva vara såhär? Men jag tror att det är så här det ska vara. Återvändsgränderna är inga misstag. Vi behöver dem för att sätta vår idévärld, som vi ärvt av vår kultur och det sammanhang vi fötts in i, på prov. Det behöver prövas på nytt i den verklighet som du är.
Men om du är redo att ta återvändsgränden på allvar öppnar en ny arketyp upp sig: vi kan kalla den gränslandet eller öknen. Det är ett mellanläge där vi känner oss förvirrade och tomma. Vi vet inte ännu vilka vi är utan den identitet vi nyss tvingats släppa. Mycket av vårt gamla sätt att vara funkar inte längre och vi har svårt att se framtiden klart.
Men ta ett djupt andetag och ta tillfället i akt att vila i gränslandet. Sätt dig ner i ditt inre mörker och låt ögonen vänja sig. Snart kommer allt att framträda för dig. Försök se om återvändsgränden är ett återkommande mönster i ditt liv. Vilken grundövertygelse om dig själv och världen har fått sig en törn? Den här platsen kan kännas torftig och tom men den erbjuder exakt det du behöver: stillhet, plats och utrymme för att se något nytt. Din blick och dina tankar behöver tömmas från det gamla för att ge rum för det nya.
Foto: Adam Birkett/Unsplash