Tycker du att höstmörkret är jobbigt? Eller förbannar dig för att du återigen känner dig värdelös. Du har ju all information om kost, sömn och motion och borde veta bättre – så varför blir du aldrig lycklig? Lösningen kan vara att börja tänka cykliskt.
Så här års är det många som börjar känna sig nedstämda. Det annalkande mörkret och naturens vissenhet sänker humöret. Allt känns tyngre. Det blir glesare mellan träffar med vänner och släkt. Att bege sig ut bland folk känns svårare och svårare. Och det enda som lockar är att sträcktitta på teveserier och äta gott.
En vanlig reaktion när vi är nedstämda är att det är något fel på oss. Vi lever trots allt i en kultur som signalerar att lycka är norm. Men ett sådant förhållningssätt är ganska nytt. Länge var det inbyggt i vår kultur och våra traditioner att lidande var en del av livet. Idag är det en avvikelse. Om vi känner oss olyckliga går vi till läkaren: bota oss!
Här tror jag att vår syn på tiden spelar minst lika stor roll som dagens syn på lidande. Modernismen har lärt oss att tidens gång är en evig uppåtgående kurva. Allt blir med tiden utvecklat och bättre. Vi skriver in saker i kalendern och tänker oss hela tiden ”framåt” och framåt ska enligt normen betyda ”till det bättre”. Vi lever med en föreställning om tiden som en pil som rör sig från vänster till höger (Testa själv. Tänk dig tiden som en pil som pekar från vänster till höger. Lyckades du?)
Men granskar vi vår upplevelse av tiden är den snarare cyklisk. En rimligare bild är alltså ett årshjul som snurrar på stället. Allt kommer tillbaka. Det är höst, vinter, vår, sommar och sen höst igen. Likadant med våra dagar. Det är morgon, dag, kväll natt och sen morgon igen.
Ja, även vårt liv är cykliskt. Vi föds, lever, dör och föds på nytt. Vår personlighet kanske dör, men vår kropp lever vidare i form näring till nytt liv.
På samma sätt är det egentligen med våra känslor. Under en dag kan vi vakna och vara ganska tillfreds, för att vid lunchtid känna oss euforiskt glada och mot kvällningen känna lite ångest bara för att nästa morgon vara tillbaka till det neutrala. Likadant utsträckt över tid. Vissa perioder i livet har varit mer upp och andra ner. Den gemensamma nämnaren är att vi alltid kommer tillbaka till ruta ett.
Vilket leder till nästa tanke. Finns det ens ett utgångsläge vi kan kalla ruta ett? Ett sådant vi kallar normalt, där allt därutöver är en avvikelse? Om vi nu slagit fast att allt går i cykler; en cirkel har ju ingen början?
Med ett tankesätt som utgår från det cykliska blir lidande, sorg, död, motgångar, olycka, liksom rynkor och grått hår bara ett skifte, som ett nytt väder; det är något som är en del av den cykel som bildar helheten.
Fördelen med ett cykliskt förhållningssätt är att det i sig självt bär med sig vissheten om att inget varar för evigt – inte ens olyckan. Nedstämdhet eller sorg skulle inte försvinna ur livet, men ett cykliskt tankesätt skulle ta bort synen att jobbiga känslor är ett misslyckande. Fällan i det klassiska synsättet, med tidspilen, är att det förutsätter att ditt nuläge är dåligt och alltid kan bli bättre. Du riskerar då att skuldbelägga dig själv om du mår dåligt igen.
Ett cykliska tankesätt lämnar egentligen aldrig här och nu; det vill säga det enda vi vet att vi har med säkerhet. Ett sådant tankesätt ligger på så vis närmare vår egentliga upplevelse av tiden (om vi tar oss tid att undersöka den).
Med ett cykliskt synsätt blir också synen på personlig utveckling annorlunda. Istället för att tänka oss utveckling som en undermålig person som kan bli ett förbättrat jag någonstans i framtiden, ska vi kanske snarare tänka oss den personliga utvecklingen som en strålkastare som syftar till att belysa, förstå och integrera alla våra cykler med oss själva. Alltså som en rörelse som vidgar ljuskäglan och lyser upp de mörka hörnen i oss själva, snarare än en ljuskägla som ”överger oss” och istället lyser upp en framtida idealprodukt som vi sen ska sträva efter att bli.
Ett sådant synsätt på personlig utveckling skulle kunna vara en riktigare betydelse av ordet HEL (och av att HELA). Alltså att ordet inte betyder att ersätta/laga något för att bli hel, utan att inte exkludera något av sig själv utan ta in HELA sig i cirkeln, och bli HEL som människa (ett sådant synsätt kan ändå innebära att vi, med den nya kunskapen om oss själva, fylls av en annan motivation och därmed också förändrar vårt beteende, men med vetskapen om att den biten av oss ändå alltid finns kvar som en potential.)
Så om du är arg på dig själv för att du återigen är deppig, kan du alltså vara fast i en tankefälla som är en följd av ditt och mitt sätt att se på tiden. Sätt dig helt enkelt i soffan om du vill det. Och banna dig inte för att du är en ”dålig” person. Du är en person helt enkelt. En som emellanåt, och kanske särskilt till hösten, blir lite nedstämd. Låt det vara så. Våren kommer ju alltid igen.