Hur kan vi bli friare? Hur kan vi leva väl med varandras olikheter? På ett plan ökar olikheterna människor emellan och det uppstår konflikter när vi vill förändra andra. På ett annat utplånar vi också oss själva för att vi inte vill vara olika. Vad är är det som pågår?
Filosofen Emmanuel Levinas menade att människan har en inneboende drift att ständigt stoppa in personer vi möter i olika fack. Inom loppet av några sekunder klistrar vi ett antal förutfattade meningar på den andre personen. Han benämnde den här driften egologi och sa att det är något alla gör så fort vi möter en annan människa. Och vi gör det inte bara med totala främlingar. Vi gör det hela tiden, även med de närmaste.
Levinas sa att människan har problem att betrakta, det han kallade Den Andre, som en egen fristående människa. Vi förenklar, förvrider och städar undan det som är obegripligt. Vårt beteende handlar om ett kontrollbehov. Vi vill förklara allt. Vi vill veta precis vad, var och hur allting är. Och kan vi inte det, drabbas vi av ängslighet och ångest.
Det är en slags kolonialisering vi sysslar med, och kolonialiseringens stridsflotta är vår egen världsbild, vårt synsätt och våra föreställningar. Genom att applicera detta på en annan människa, och därmed tro oss veta hur en annan människa är, får vi också makt över den. Levinas kallade det att vi vill göra Den Andre till Det Samma.
Den här driften, ekologin, ställer till problem. Dels kan det leda till mobbning. Om en person är annorlunda och vi kan gå så långt att vi skadar den andra personen för att vi vill att den ska sluta vara annorlunda och helst bli som alla andra. På skolgårdar och arbetsplatser finns drastiska exempel på hur människor kan skada andra av den anledningen.
Driften kan också bli problem i stor skala. En nation kan till exempel få för sig att deras sätt att vara, så till den milda grad, är den rätta att all annanhet ska städas bort och avlägsnas. Till exempel i en stor ugn. Vi har sett det förr så det är inte omöjligt att det händer igen.
Men det finns också mer närliggande konsekvenser. I våra relationer. Våra förväntningar på vår partner, våra barn eller vår vän, blir ett slags koppel på den andra personen. Uttalat eller outtalat säger vi: ”är du på ett annat sätt än så här tycker jag inte om dig längre”. Det gör att jag som partner, barn eller vän, kan göra allt för att leva upp till förväntningarna för att få ett gott anseende och höra till. Särskilt om jag är barn. Resultatet blir ett kollektivt vilseledande och vilsekomnande av varandra. Vi vågar inte vara oss själva, för om jag är det, blir jag bortvald då?
Lösningen finns i vårt beteende i mötet med en annan människa. Enligt Levinas är pråket vi använder och förmågan till empati avgörande. Mötet bör präglas av förundran snarare än undran. Vi behöver utmana oss att inte klassificera en annan människa. Och vi behöver också öva oss i att störas i vår förståelse och acceptera att allt inte är begripligt.
I ett sådant förhållningssätt väntar en möjlighet. Där öppnar oändligheten och friheten upp sig. Ett slags ”ah, så kan man också vara och tänka”.
Men kanske förutsätter detta en bättre koll på var våra ”äkta” jag och ”äkta” gränser går. För vet vi det är det troligtvis enklare att vara accepterande gentemot annanhet och lättare att förundras över olikheter. Då bär vi på tryggheten att vi är kapabla att säga ifrån när vår egen gräns riskerar att överträdas.
Därför borde vi kanske tänka att, i en tid av ökad polarisering, är det inte oliktänkandet och olikvarandet i sig som är problemet. Problemet är när vi vill kolonialisera den andre med vårt tänkande, och göra alla lika oss själva. Vi behöver helt enkelt hitta ett sätt att vara med andras annanhet. Om vi gör det, gör vi varandra friare.