Min mormor brukade ofta säga: ”allt ordnar sig till det bästa”. Det kunde vara när ett förhållande tagit slut, eller man inte fick ett jobb som man sökt. Uttrycket tröstade, men jag tyckte också alltid att det var lite för enkelt att säga så. Det går ju liksom inte att bevisa att det som sker är ”det bästa” eller att något annat hade kunnat bli i dess ställe.
Men på senare tid har jag börjat tänka att jag nog fokuserat på fel sak. Jag har försökt utvärdera om det som blir verkligen är det bästa, när uttrycket egentligen vill lära ut ett förhållningssätt, som i sig ger en blick som ser det bästa i det som händer.
Dagens filosoficafé i Bälinge blev ett gott exempel på att allt ordnar sig till det bästa. Det var första gången jag skulle leda samtal just där, på temat relationer, men det kom bara en person. Blir inte mycket filosoficafé av så få. Och det har aldrig hänt förut. Men istället för att bli missnöjd och ställa in hade vi ett eget samtal jag och personen som faktiskt kommit. Och vilket samtal!
Det visade sig vara en människa med en mycket särskild relation och kärlek till ödehus – Eva Hallor. Som jobbar konstnärligt i bild och text, men också med installationer på plats vid ödehusen. Hon har bland annat gjort en fotoutställning om Döende Hus på just Bälingebiblioteket. En och en halv timme gick och vi hann vidröra både mänskliga relationer och relationer till platser. På köpet fick jag ett boktips och åkte därifrån och kände mig inspirerad av hennes engagemang och konstnärsskap. Med mig hade jag också uppslag till nya teman för existentiella samtal.
Med mormors uttryck i huvudet på vägen hem kan jag inte annat än se att vårt samtal verkligen var det bästa som kunnat hända där och då. Ett vanligt filosoficafé hade såklart varit bra det också, men det hade kanske inte gjort ett lika stort intryck på mig.
Det här tror jag gäller även när hemska saker händer i livet, sådana som gör ont och skapar vilsenhet. För är det inte ofta så, att vi kommer ut på andra sidan, som en människa vi inte annars hade kunnat bli. Så jag håller med min mormor. Livet kan göra förgörande ont. Men vem är jag att veta vad det kommer att leda till? Hur ska jag kunna avgöra om det är det bästa eller värsta som hänt mig? Kanske är allt som det ska oavsett om det är bra eller dåligt?
Lite som bonden i den taoistiska berättelsen som hela tiden upprepar samma sak oavsett vad som händer:
En gammal bonde förlorade en häst som rymde iväg en dag. När grannarna hörde detta utropade de ”vilken otur!”. ”Bra eller dåligt, inte lätt att veta”, svarade den gamla bonden.
Nästa morgon kom hästen tillbaka och hade med sig tre andra vilda hästar till gården. ”vad fantastiskt, vilken tur!”, utbrast grannarna. ”Bra eller dåligt, inte så lätt att veta”, svarade den gamle mannen.
Dagen efter red bondens son iväg på en av de otämjda hästarna och kastades av och bröt benet. Grannarna kom förbi igen och beklagade ”vilken otur att detta skulle hända”. ”Bra eller dåligt, inte så lätt att veta”, svarade bonden.
En tid senare kom militären till byn för att rekrytera fler soldater till armén. Men när de kom till bondens hus och såg att sonens ben var brutet, fortsatte de vidare. Grannarna klappade den gamle bonden på axeln och gratulerade honom till hur saker hade utvecklat sig som gjort att hans son slapp gå med i armén. ”Bra eller dåligt, inte så lätt att veta”, svarade bonden.