Människor tillbringar idag majoriteten av sin tid i sina tankar. Få har ett fysiskt arbete. Vi har digitaliserat det mesta av våra konkreta arbetsuppgifter och vi spenderar en stor del av vår tid med att tänka på det som varit och på det vi vill ska hända. Allt inuti huvudet.
Där i huvudet tappar saker lätt sina proportioner. Faror blir större. Risker blir fler. Många av oss har också en stark inre kritiker. En röst som säger dåliga saker om oss själva och som hörs väldigt bra när vi är uppslukade av våra tankar.
Mitt i tankelooparna är lätt att glömma att faktiskt leva och uppskatta livet som pågår mitt framför oss. Vi har alltför gott om tid att tänka. Att skaffa fram mat på bordet är många gånger mer en tankeprocess än faktiskt fysiskt arbete. Det ger oss en massa tid att följa de mest absurda tankar.
Den existentielle filosofen Maurice Merlau-Ponty menade att kroppen är en slags frontlinje där våra sinnen på en och samma gång skapar både oss själva och världen. Så vad händer då med oss när allt mer arbete sker i tankens värld? Vad sker med vår bild av oss själva och av omvärlden? Vad sker med själva vår existens? Kanske börjar vi alltmer förväxla vårt verkliga liv med det som pågår i tankevärlden? Resultatet kan bli att vi, istället för att se det som faktiskt pågår i rummet där vi befinner oss och de möjligheter vi har just nu, tror att världen är det vi tänker.
Om du vet med dig att du tillbringar alltför mycket tid i huvudet går den enklaste vägen tillbaka in i ditt liv genom kroppen. Att aktivera den kopplar upp dig effektivt på det som pågår här och nu. Och det behöver inte bara vara träning och löpning. Allt du gör med kroppen är ett bra sätt att bli mer i kontakt med ditt faktiska liv: sådant som trädgårdsarbete, städning, bakning, snickrande och renovering.
En annan fysisk aktivitet som gör att du använder kroppens sinnen är konstnärligt skapande. Den typen av aktivitet tycks ge en extra dimension. Kanske just för att det inte har någon ren faktisk nytta utan är mer sprunget ur lustfylld lek. Det kan vara dans, konsthantverk, måleri eller musicerande.
Något händer med ditt varande när du aktiverar alla sinnen som du gör i all kreativt skapande. Och det är målet. För en stund glömmer du oro, ängslan och detta ständiga tänkande på vem du är och om du är och gör rätt. Du blir ett med det du gör just nu. Men det gäller att minnas att målet är själva skapandet: penseldragen, rörelserna, snidandet. Det handlar inte om prestation och att skapa något som andra, eller du själv kan beundra.
“Practicing an art, no matter how well or badly, is a way to make your soul grow, for heaven’s sake. Sing in the shower. Dance to the radio. Tell stories. Write a poem to a friend, even a lousy poem. Do it as well as you possibly can. You will get an enormous reward. You will have created something.”
Kurt Vonnegut
Den senaste tiden har jag börjat måla igen. Jag slutade någon gång på nittiotalet då jag läste konsthistoria och fick prestationsångest. Det jag skapar idag blir inte ”bra” i någon kvalitetsmening. Men det jag upplever medan jag målar är fantastiskt. Jag känner mig förankrad här och nu. När jag målar pågår inga tankar om vad jag borde och måste göra. Det är avkopplande. Jag befinner mig i stillhet och stillheten följer med mig även lång tid efter att jag slutat måla, påta i trädgården, städa eller vad jag nu använt kroppen till.
Så prova att använda kroppen mer och märk hur du kliver ut ur huvudet och in i ditt liv.