”Det är enkelt att älska det perfekta, det som är obefläckat och ofelbart. Svårare är att älska en medmänniska med alla fel och brister. Kom ihåg, man kan bara få vetskap om det man är kapabel att älska. Det finns ingen vishet utan kärlek. Om vi inte lär oss att älska Livets skapelse, kan vi inte heller, på riktigt, älska och känna Livet.”
Det här är en text i en serie av fyrtio texter om Kärlekens fyrtio regler som skrevs av Shams från Tabrizi som var Rumis andliga lärare. Du hittar de andra reglerna här>>
De flesta av oss vet att ett dömande sätt gentemot oss själva och våra medmänniskor är ett stort hinder för att vi ska nå den frid och glädje som vi hoppas nå genom andlig utveckling. Men att upphöra med att ständigt döma är något av det svåraste att ge sig in på.
Att det är så svårt att sluta döma beror på att pekfingret vi riktar mot andra ger en kick för egot. Vi känner oss bättre än den andre när vi ger oss på att korrigera något utanför oss själva. Dömandet kan vara härligt självstärkande och ger oss ett kort rus.
Självkritik kan också på ett masochistiskt sätt vara belönande. Om man inte kan vara bäst, kan man i alla fall vara sämst – och då är det synd om en och man förtjänar medkänsla och stöd. Det finns ett grandiost drag även i uselhet. Därför känns det sällan fel när vi dras med i dömandets negativa spiral. Och det är exakt det här som gör det så bedrägligt lätt att halka dig. Att döma känns det oftast rätt, sant och nödvändigt – hur skulle världen annars bli om vi bara förlät och inte dömde?
Dömandets logik
Allt dömande följer en logik som verkar frestande stabil och sann. Därför behöver vi gå till botten med vilka antaganden som domens logik vilar på. Gör vi det grundligt kommer vi också att märka att vi har en hemlig agenda där vi vill göra hela världen till något som liknar oss själva – och den agendan är muren som separerar oss från omvärlden. Kan vi möta den och erkänna att vi drivs av den, har vi också hittat nyckeln till att frigöras.
För att förstå hur vi halkar snett i logiken behöver vi förstå den sufiska världsbild som Shams kommer från. Enligt den är Livet en oändligt utströmmande kärlek där är Ett. Det betyder att allt ingår i detta Ett. Även din irriterande granne. Ja, till och med kaffesumpen som envisas med att hamna vid sidan av sopkärlet när du ska slänga det är en del av helheten. Allt är en del av Livets flöde. Det är därför Shams säger att om vi inte lär oss älska Livets (guds) skapelse kan vi inte heller älska Livet och nå den insikt – upplysning och frigörelse – som vi längtar efter. När vi ogillar och stör oss på något, stör vi oss alltså också på en del av Livet/Gud. När vi är dömande älskar vi inte det vi själva vill förenas med – vi separerar oss från det – inklusive oss själva. Irritation, hån, skadeglädje, avsmak, förakt, ilska, hämndbegär och avund gör oss icke mottagliga för den kärlek som Livet förser oss med.
Shams sätter fingret på den punkt där vi avviker från vårt mål. Det här är anledningen till att andliga traditioner världen över försöker få människor att jobba med sitt dömande och sitt sätt att vara mot andra. Missunsamhet och agg mot omvärlden separation och en avgrund mellan människor – inte helhet. Det är därför Shams säger att det bara går att nå insikt i den grad du förmår älska det du vill nå insikt om och enas med.
Dömandets agenda och effekt på ditt mål
Kom därför ihåg att varje gång du känner den där irriterade känslan, har ditt ego har vaknat för att befästa sig självt gentemot omvärlden. Se det som en påminnelse om att du nu försöker göra den andre till din persona, till din idealbild av dig själv. Kritik och avund är egots sätt att ena världen. Inte för att se enheten som Livet självt, utan för att se enheten som sig självt. Istället för att öppna sig för att ingå i detta Ena som en lika viktig bit som alla andra, vill egot mota bort allt annat och enbart göra plats för sig självt. Kristendomen skulle ha sagt att det är vårt sätt att göra oss själv till gudar och alla andra till undersåtar.
När tal- eller tankegrodorna stockar sig i huvudet, fulla av dömanden, har vi två val. Vi kan hata oss själva för att vi inte är fulla av dömanden – och befästa vårt ego ännu mer. Eller så kan vi ömsint och med stor medkänsla förlåta oss själva. Det sista är svårt. Men prova att ta varje kritiserande tanke som en uppmaning att vända dig inåt och säga ”Du är okej”. Allt omfamnande och accepterande är som balsam för hjärtat – även om det bara sker i tanken. Och ta tillfället i akt och följ logiken hela vägen till dess antaganden. När du ser muren du sätter upp mot omvärlden kan du också börja riva ner den. Det kan du göra med hjälp av förlåtelse. Förlåt är ursprungligen ett ord för ett skynke/slöja som döljer. Att förlåta innebär alltså att inte längre se. (här kan du läsa mer om förlåtelse >>)
Jag vet att man ibland måste sätta stopp för kränkande och skadliga ting. Men det går att säga till någon att ändra på något de gör utan att egot är inblandat. Utan självrättfärdigheten kommer inte det som sägs att ställa till den skada som det gör när uppmaningen bottnar i agendan att korrigera andra för att stämma med den egna åsikten och världsbilden av vad en perfekt människa är. Om tillsägelsen handlar om att upplysa den andra om negativa konsekvenser som de inte kände till då kommer uppmaningen att tas emot utan att den gör skada hos den andre. Det är en av de viktigaste lärdomarna av det experiment jag började med, och som jag nu försöker permanenta (läs mer om experimentet >>).
Miraklet på köpet
Det fina med att lära sig acceptera andras fel och brister – och inte döma – är att du på samma gång frigör dig själv från att vara fel. När du är överseende och förlåtande, etablerar du en måttstock som också gäller för dig själv. Acceptansen du ger, ger du därför samtidigt till dig själv. Ni båda, den du accepterar och du, kan andas ut och mötas som hela människor. Ett sådant möte är omvälvande. Det ger en känsla av att hitta hem, av att allt är som det ska. Försoningen sprider sin värme och hämtar hem dig från kylan, från den värld där ditt ego ensamt regerar.
Ofta ger förlåtelsen upphov till ett utbrott av glädje och känsla av varm kärlek. Din acceptans och förlåtelse skapade ett utrymme mellan er båda där kärlek kunde, som Martin Buber säger, äga rum, och där och då, när ni älskat Livets skapelse, har ni också lärt känna Livet självt.
Foto: Marco Bianchetti/Unsplash