”De flesta problem i världen kommer från språkliga misstag och rena missförstånd. Ta aldrig ord som något bokstavligt. När du kliver in i kärlekens sfär, blir språk, så som vi känner till språk, inte längre användbart. Det som inte går att sätta ord på kan bara greppas genom tystnad.” – regel 5, ur Kärlekens fyrtio regler av Shams från Tabrizi.
Det här är en text i en serie av fyrtio texter om Kärlekens fyrtio regler skrivna av Shams från Tabrizi som var Rumis andliga lärare. Du hittar de andra reglerna här>>
I västvärlden pratar vi gärna och mycket. Vi vill greppa tillvaron och sätta ord på den. Kanske för att vi tror på att om vi förstår och behärskar världen kommer vi även att nå det vi längtar efter; då står lyckan, harmonin, kärleken och meningsfullheten inför dörren.
Vi sätter även stor tilltro till samtalet som lösningen på det flesta av våra problem. Där, i samtalet, ska saker uppdagas, dras fram i ljuset, kategoriseras och ordnas och genom att vi gör det ska vi, eller det vi pratar om, på något mirakulöst sätt förändras. Men uppriktigt, hur ofta säger du som det är i situationer där det bränner till eller i svala, vardagliga situationer? Och hur ofta kommer det du säger rent, rått och rakt från hjärtat?
Jag tror att Shams har rätt. När det kommer till kärlek, i romantiska relationer, vänskap eller släktskap, ja även i relationer till naturen och Gud, är vårt vanliga språk ofta ett hinder. Vi kanske pratar ihjäl kärleken vi så innerligt längtar efter?
Språkets poäng och brister
Språket har kommit till för att överbrygga en distans och kommunicera en bild mellan människor. Men som sådant verktyg är det som sägs ofta av tafflig kvalitet. Språk är, som Rumi säger i en av sina dikter, som ett skrädderi där inget passar. Ord som uttrycks blir aldrig träffsäkrare än graden av autenticitet som de kommer ur och de kan inte uppfattas klarare än graden av autenticitet som lyssnandet kommer ur.
Men även om språket förmår autenticitet och når bästa möjliga träffsäkerhet kommer det ändå inte i närheten av tystnadens sanningshalt. Jag tänker såklart inte på tystnad som används som vapen, alltså en tystnad som syftar till att undanhålla och såra. Jag tänker på den tystnad som är som stillastående vatten där grumset får en chans att lägga sig på botten så att vattnet blir kristallklart. En tystad som vilar i vår absoluta oskuldsfullhet och öppenhet, som låter det omedvetna klarna och bli synligt.
När vi möts i sådan tystnad öga mot öga är det svårt att dölja sig bakom något. Kanske är det därför vi har svårt att se någon i ögonen när vi ljuger och kanske är det därför vi har svårt att vistas i samma rum som någon vi är arga på eller som vi känner oss kränkta av. Skulle våra blickar mötas skulle ett annat språk börja tala. Tystnadens språk. Och då skulle vi kanske tappa våra vapen och plötsligt bli nakna och sårbara inför varandra, vilket brukar vara exakt det vi vill undvika med en rustning uppbyggd av språk.
Tystnad reducerar egots möjligheter att uttrycka sig. Där i tystnaden står inte ordens bristfälliga, önsketänkande, verklighet i vägen. I tystnaden har vi möjlighet att uppfatta något annat än det vi till synes ser och låta något annat av oss själva uppfattas än vad vi normalt låter oss ge sken av.
Kärlekens sfär
Och var finns då denna kärlekens sfär där Shams säger att språket, så som vi känner till det inte längre är användbart? Jag tror att kärlekens sfär är lite som Voltaire sa om Gud: ”Gud är en cirkel vars centrum finns överallt och vars yttre gräns inte går att hitta”.
Kärlekens sfär är förhållandebarheten självt, alltså detta fantastiska mysterium som gör att vi som människor kan förhålla oss till vad som helst, till och med till själva förhållandet. Vi kan aldrig sluta förhålla oss till omvärlden så länge vi lever. Det betyder att kärlekens sfär är emellan exakt allt, överallt, ständigt.
Men så länge vi fyller mellanrummet i alla relationer med en tjock rökridå av prat, byggd på egots dömande, jämförelser och önskan om att allt ska vara så som vi vill, kommer vi inte att upptäcka kärlekens sfär som finns rakt framför våra ögon.
Ska vi då sluta prata helt? Nej, men som med allt annat behövs balans. Hur ser balansen ut mellan pratande och tystnad i ditt förhållande till dig själv, omvärlden och Livet? Praktiserar du tystnad, men som en del av ett maktspel? Och hur ofta vågar du möta andra öga mot öga i en lång, vilsam tystnad? I vilka situationer vågar du aldrig vara tyst?
Övning: Du behöver en god vän, ett tidtagarur och två bekväma sittplatser rakt framför varandra. Sätt er till rätta, avslappnade och i en position ni kan sitta i under fem minuter. Starta tidtagningen. Se varandra rakt in i ögonen under fem minuter. Fokusera på pupillerna hos varandra. Prata inte. Gestikulera inte. Slappna av om du känner att du börjar spänna dig. Bara sitt med varandra. Låt tankar som dyker upp komma och gå. När ni är klara kan ni dela vad som hände. Det finns inga rätt eller fel. Men kanske framträdde något som du fick syn på?
Foto: Wesley Balten/Unsplash