Alltför många av människans problem härrör ur kampen om att behålla ”ansiktet”. Vi vill framstå som kompetenta, starka, intelligenta och självständiga. Stolta sträcker vi på ryggarna för att höja oss över en till synes hopplös situation: ”Vi ska minsann visa alla”…
Jag har själv haft det här beteendemönstret länge. Envist och tjurigt har jag velat klara mig själv. Om jag snubblat på ett isfläck har jag generat studsat upp och snabbt avböjt hjälp och vänlighet för att visa mig osårbar och duglig. Om jag inte förstått något på jobbet har jag lagt mycket tid på att läsa regelhandböcker och grunnat på lösningar istället för att fråga någon.
Det jag har förstått nu är att jag på så vis har missat att ta emot kärlek från andra människor. Min tjuriga självständighet och stolthet har fungerat som ett teflonlager där kärleken aldrig kommit åt mig; där det andra människor velat ge till mig bara runnit av mig ut i intet.
På min vandring i Sahara tidigare i år, under den dag som vi spenderade ensamma ute bland de oändliga vidderna med sanddyn efter sanddyn, där i en miljö där jag verkligen var hjälplös, såg jag min belägenhet så tydligt och jag förstod att kärlek är som vatten: den söker sig alltid nedåt, till de lägsta sänkorna och punkterna. Vatten rinner aldrig uppåt och det är samma sak med kärlek, den strömmar inte heller uppåt mot de som anser sig upphöjda; den når liksom inte fram dit.
I den anteckningsbok jag hade med mig ut i öknen skrev jag texten nedan. Den läser jag då och då. Jag behöver påminna mig om och om igen: Våga vara hjälplös! Våga ta emot det människor vill ge dig! Det är kärlek jag förvägrar mig när jag vill visa mig kompetent och stark. Vill jag verkligen vara utan kärlek?
Det vi kallar tillkortakommanden är det som gör oss verkligt älskvärda.
Om vi bara kunde falla på knä intill det hos oss själva som vi finner uslast och värdelösast,
och omfamna de här tankarna och känslorna, när de dyker upp på tröskeln till vårt hjärta,
skulle vi möjliggöra kärlekens flöde att nå oss.
För kärlek är som vatten. Det rinner aldrig uppåt.
Det strävar alltid efter de lägsta punkterna,
där det kan ge genomsyra omgivningen med sin livgivande kraft.
När vi försöker vara stolta och mäktiga som berg kan vattnet inte nå oss.Foto: Engin Akyurt/Unsplash