Varför skulle människans liv vara fritt från osäkerhet?
Föreställ dig livet för fröet.
Först fallet från kapseln, ner på okänd mark,
där väntar trampande fötter,
hungriga munnar.
Därefter. En lång väntan. Stilla. Orörlig.
tills, en skir stängel vågar sig ur det hårda skalet.
Och snart, ytterst en knopp,
ännu sluten, trevande,
blind och okunnig om vad som väntar.
Till slut måste stunden infinna sig,
då det är dags att öppna sig för världen.
Den knubbiga knoppen blottar de första veka bladen,
som ska bära plantan vidare.
Sen. värmande sol, närande regn.
Men också, på vägen mot fullväxt, hårda vindar,
gnagande djur, sjukdomar som äter inifrån.
För att slutligen bära ansvaret,
att för kommande generationer,
bära tusentals andra oskyddade fröer och föra livet vidare.
Och ändå gör fröet, det fröet ska.
Kanske för att fröet är omedvetet om framtiden.
Ändå strävar det så målmedvetet.
Kanske för att fröet aldrig ser sig själv som viktigast,
utan som en länk i en kedja som är större än den själv?
Kanske är människan den enda varelse som kan tveka att blomma
och nöja sig med att vara frö? För att, till varje pris, bevara skalet.
Helst i evighet och hellre dö outvecklad än att spricka?