Vill du helst dra dig undan om gräl uppstår? Eller är du den som snarare gör allt för att ni ska komma närmare varandra? Båda typerna kan fastna i en avståndstagande-förföljande dynamik som kan vara mycket smärtsam. Dynamiken kan också spela en roll existentiellt och andligt.
Många har nog hört talas om anknytningsteorierna men har du funderat över vilken du tillhör? Och har du funderat över hur de kan påverka dig i relationer och existentiellt?
Anknytningsmönster kan spela större roll än du tror för hur ditt kärleksliv ser ut och vilken livskvalitet du upplever att du har. Att förstå dynamiken som uppstår i dina relationer kan göra dig mer ödmjuk för hur du själv bidrar till dina problem, både i relationer men också i hur du förhåller dig livet och världen i stort.
Ett vanligt mönster i många relationer är en dans där den ena parten vill minska ett avstånd medan den andra vill öka avståndet. Den dynamiken är en vanlig orsak till skilsmässor. Den är också en grund för att gräl urartar och blir mer smärtsamma än de behöver. Den kan också bidra till svartsjuka, destruktiv osjälvständighet eller en brist på genuin närhet i relationer.
På det existentiella planet kan anknytningsmönstren göra att världen uppfattas som otrygg och kanske till och med som illvillig. Vi kan få svårt att ta emot och njuta av det liv vi har. Anknytningen till materiella ting kan kännas tryggare än relationer till människor. Det kan också vara så att anknytningen till människor kan kännas viktigare än relationen till materiella ting och vardagliga fysiska rutiner som stärker ens egen hälsa.
Ju äldre jag blivit har jag också börjat förstå att anknytningsmönstren spelat en roll för min andlighet. En existentiell psykoterapeut pekade ut för mig att det kanske fanns ett samband mellan min ”opersonliga” gud som inte hade någon särskild vilja med världens utveckling och min tendens att vilja dra mig undan från världen. Jag lever också nu i en relation som verkligen satt min tendens att bygga avstånd på prov. Jag har lärt mig att bli mer sårbar, att våga öppna upp vilket också förändrat min gudsbild.
Det har alltså visat sig att det finns många goda skäl att fundera på vilken grupp man tillhör. Hoppas därför att du mäktar läsa det här inlägget som blev aningens för långt.
Anknytningsmönstren
Här nedan listar jag de tre vanligaste anknytningsmönstren. (Det finns även ett fjärde: desorganiserad anknytning. Men jag har valt att inte ta upp det mönstret alls. De brukar få helt egna böcker eftersom den gruppen har stora sociala svårigheter som är i en helt egen kategori.)
Människor med ett tryggt anknytningsmönster har haft föräldrar som förmått vara lyhörda för barnets känslomässiga behov och som varit psykologiskt tillgängliga, d v s känslomässigt och existentiellt. En person med tryggt anknytningsmönster drivs inte att varken öka avståndet till den andre eller förfölja den andre för att överbrygga avstånd. Den trygga kan närma sig konflikter med tydligt uttryckta känslor och viljor och samtidigt ha en öppenhet för den andres perspektiv. De kan ha ett sunt och respektfullt samspel som de rider ut utan att varken pusha eller undvika något.
Personer med otrygg undvikande anknytning vill däremot avlägsna sig från konflikten så fort som möjligt, antingen fysiskt eller känslomässigt. De stänger ofta av allt som känns för att det förknippas med något hotfullt och alltför smärtsamt. De förväntar sig att bli avvisade och bortstötta när de behöver hjälp. En person med otrygg undvikande anknytning lär sig tidigt att inte söka närhet och stöd, utan att klara sig själv. De tänker sig fram till svar snarare än känner efter. I arbetslivet är de ofta omtyckta för de kan fungera bra i mer ytliga relationer. Men i relationer som syftar till att komma nära varandra kan de uppfattas som kalla och oåtkomliga.
Personer med otrygg ambivalent anknytning har istället upplevt föräldrar som ömsom varit närvarande känslomässigt och ömsom avvisande och avstängda. De har upplevt en osäkerhet i anknytningen. Den osäkerheten har skapat en stark rädsla för separation. De här personerna brukar uppfattas som känslostyrda. I nära relationer kan de uppfattas som om de ”förföljer” sin partner – både bokstavligt och bildligt – när de känner att det uppstått ett känslomässigt avstånd. Ibland kan rädslan för separation vara så står att man helt avstår från relationer eller självsaboterar relationen.
Dynamiken mellan avståndstagare och förföljare
I en relation mellan avståndstagare och förföljare uppstår snabbt svårigheter. Det kan se ut såhär:
F: “Vad är det som händer? Är det något fel?”
A: “Vaddå. Jag förstår inte?”
F: “Du är tyst. Du ignorerar mig. Det är som om du går och tänker på något.”
A: “Nej, det gör jag inte.”
F: “Vi måste prata om det. Det är något.”
A: “Jag förstår inte vad du pratar om. Du överreagerar och skapar ett problem som inte finns.”
F: “Nej, det gör jag inte!”
A: “Jag vill inte prata om det här mer. Sluta!” (lämnar oftast situationen helt)
F uppvisar förföljande tendens och A en avståndstagande tendens. Den som förföljer har bråttom att fixa det avstånd som de upplever som smärtsamt och farligt. Den som är avståndstagare har problem med sårbarhet och öppenhet som de upplever som riskabelt och farligt. De är ovilliga att känna efter om något faktiskt var fel och ännu mer ovilliga att dela det när någon ”trycker på” och vill veta.
När två personer av det här slaget möts uppstår en dans där den ena trycker sig närmare för att minska avståndet medan den andra drar sig tillbaka för att öka avståndet. Ju mer den ene tar avstånd, desto närmare vill den andra komma… Det är lätt att se hur det snabbt skapar oöverstigliga problem som dessutom förvärras av att båda typerna tycker att deras sätt att vara är det rätta.
Kruxet är att båda behöver bryta sitt beteende. Inget av dem är ett sunt samspel. Det är inte lönt heller att leta efter vem som ”skapade” situationen, men det är lätt där vi hamnar, i ett ”blaming-game”.
Att förvandla gruset till guld
Personer med en avståndstagande-förföljande dynamik kan ge varandra bland det finaste man kan ge i en relation: möjlighet att växa. Det är alltså inte en hopplös relation. Gruset kan bli guld. Båda kan lära av varandra.
Avståndstagaren har en möjlighet att lära sig komma i kontakt med sina känslor. Ofta har förföljaren snappat upp att avståndstaganden tillfälligt trubbat av sig från någon stark känsla. Här finns alltså en möjlighet att komma i kontakt med det som man en gång i barndomen valde att stänga av. Livet kan bli färgstarkare och djupare. Förmågan att uppfatta sin magkänsla kan också bli bättre.
Men då behöver förföljaren också lära sig lite av avståndstagandens förmåga att härbärgera känslor och kunna ta hand om dem på egen hand, utan att någon annan fungerar som ankare. De behöver också upphöra med ett påtryckande närmande och lära sig sätt att skapa utrymme för samtal som inte signalerar att denne ”vet att något är fel”.
Förföljaren har mycket att bidra med till alla relationer om de kan omvandla den påtryckande energin till ett emottagande, tillåtande, inbjudande rum där det är tryggt att dela utan påtryckning.
Viktig nyckel
Det finns alltså mycket att vinna på att lära sig om anknytningsteorierna. Men för de ska bli något mer än ett slagträ mot ens föräldrar behöver fokuset flyttas från att anklaga föräldrarna för att anknytningen blev fel till det egna ansvaret att förändra effekten anknytningen har just nu.
De flesta föräldrar har gjort så gott de kunnat. Dessutom går anknytningsmönstren i arv. Att lista ut vem som är ”skyldig” är ett hopplöst jobb som ingen släktforskning i världen kommer att kunna hjälpa dig med.
Avståndstagare-förföljardynamiken är bara en möjlig relationsdynamik bland flera. Det finns även avståndstagare-avståndstagare och förföljare-förföljare. Men det är en annan historia. Vill du läsa mer finns en utmärkt bok med bokhistoriens jolmigaste omslag, låt dig inte skrämma bort dig. Boken är bra och föreslår praktiska övningar. Går ofta att hitta på antikvarier: Hemligheten: från ögonkast till varaktig relation.
Hur anknytningsmönstren kan påverka det andliga och existentiella får jag fundera över mer i ett annat inlägg. Det här blev för långt som det är.
Foto: David Clode/Unsplash