Ibland slänger livet in något oväntat, som en hund till exempel. Och lika oväntat väljer hon att ta bort samma hund. Vår dansk-svenska gårdshund Alfons finns inte mer i det fysiska livet. Men han är och har varit en ovärderlig läromästare i villkorslös kärlek.
Idag fick vår hund Alfons somna in. Han blev 12,5 år och har dragits med en mystiskt tillstånd där muskelmassan i hans ena ben långsamt försvunnit tills han slutade att fungera som Alfons. I vårt hem har en stark fysisk närvaro försvunnit.
Alfons var en oplanerad hund. Vi hade tänkt tanken att skaffa hund, men av praktiska skäl såg vi framför oss att det skulle få vänta tills vi gick i pension. Men så fick vi frågan om vi kunde ta över en hund vars husse råkat ut för sjukdomar som gjorde att han inte längre kunde rasta honom. Helt fel, tänkte jag. Det går inte nu. Man kan inte ha en hund när båda arbetar heltid. Men jag hade just sagt upp mig när frågan kom och hade inget nytt jobb att gå till. Livet hade redan tagit en vändning så jag lät mig övertalas att i alla fall hälsa på hunden.
Mer <3
Innan vi åkte och tittade på hunden hade jag, kontrollfreak som jag är, såklart gjort en plus- och minuslista. På pluslistan hade jag skrivit ”Mer <3” och ritat ett hjärta. När så kvinnan i familjen vänder upp magen på Alfons och visar att pälsen formar ett svart hjärta mitt över där hans hjärta sitter var det något som smälte inombords. Det slutade med att vi åkte hem med honom i baksätet.
Till saken hör att jag är en kattmänniska. Jag har alltid älskat katternas självständighet och stolthet och haft svårt för hundarnas undergivna beroende. Tanken på att ha någon som hänger efter mig och ville ha något av mig hela tiden var inget för mig.
Fem år senare har Alfons lärt mig hur fel jag haft. Självständigheten och stoltheten jag såg i katterna var helt enkelt mina egna högt hållna skyddsmekanismer som jag projicerat på dem. Idag har jag lärt mig att de egenskaperna inte är något att hylla. Tvärtom. De har avskärmat mig från världen och bidragit till en känsla av existentiell ensamhet.
Alfons har visat mig att jag behöver motsatsen; att livet blir så mycket bättre om man vågar vara beroende och sårbar. Han har också lärt mig allt jag behöver för att våga öppna mitt hjärta. Han har varit min guru och andliga vägvisare på området. Därför har han fått hedersnamnet Sri Alfons. Sri är en titel/namn på sanskrit som man ger heliga och vördade personer i Indien.
Det undergivna beroende jag tidigare såg hos hundar, har genom Alfons sätt att vara förvandlats till ett uttryck för villkorslös kärlek. Alfons har aldrig brytt sig om hur jag ser ut eller hur jag orkat vara vissa dagar. Outtröttligt har han varit vid min sida. Med små återkopplande gester har han visat, outtröttligt, hur bra det är för välbefinnandet att ha ett sådant utbyte av att vara tillsammans, ända tills vi alla fungerade som en expanderad organism.
Den största glädjen med Alfons har varit när vi kunnat vara ute i skogen med honom lös. Där har han rusat emellan oss och kollat läget. Han har haft fullständig tillit till oss, och vi har kunnat haft tillit till Alfons. Han har till och med stannat upp när jag kallat på honom fast en hare sprungit en meter framför honom.
Men han har också lärt oss att bara för att man praktiserar villkorslös kärlek så ska man inte radera ut sig själv. Han har visat hur man säger till när han inte vill bli buren eller när man gör intrång på hans privata sfär. Det betyder att han inte raderat ut sig själv utan han har också stärkt sina egna konturer. Och det är viktigt. Kärlek kräver två tydliga centrum för att något ska kunna verka mellan dem. Kärlek vill flöda och kan bara göra det om det finns något att flöda fram och tillbaka emellan.
Han har också lärt oss hur viktigt det är att inte skämmas för sina behov. Alfons har aldrig tvekat att uttrycka vad han vill. Han har inte uppvisat falsk stolthet, ödmjukhet eller blygsamhet. Han har alltid varit tydlig med att han vill ha mer köttbullar eller bli klappad på huvudet fast ingen orkar med honom mer. Det är inte fult att vara needy och behöva kärlek, och inte heller att vara beroende av någon. Att våga visa de här behoven är också avgörande för att ha konturer.
En kärlek som lever vidare
Sri Alfons har lämnat ett stort tomrum efter sig. Det värker i hjärtat av stillastående kärlek. Men nu är han en vägledare som lever i hjärtat. Och där lever han fortfarande starkt. Den stillastående kärleken behöver bara komma i rörelse på annat sätt; få verkan ut i livet in i alla andra relationer, för att inte göra ont. Så nu börjar ett övande på egen hand.
Med facit på hand är vi evigt tacksamma för vårt smått korkade infall den där dagen för fem år sedan. Vem spontanskaffar en hund samma dag? Så absolut inte mitt gamla jag.
Men universum har gjort sitt för att hjälpa oss att få det att fungera. Covid-19 kom och möjliggjorde hemarbete, och i Tobo dök en kvinna upp som gärna tog hand om Alfons de dagar i månaden då vi behövde. Det blev verkligen ”Mer <3”. Och det ska vi förvalta.
Sri Alfons lever vidare i våra hjärtan och i andras.