Det är svårt att tänka utanför förutfattade meningar. Men det finns en väg, och den går ut på att du intygar dig själv att du ingenting vet om saken. Du behöver alltså ta vägen genom icke-vetandet. På så vis kan du prova att ”chocka” dig till att se på saken med nya ögon.
Jag hör till personlighetstypen som vill ”vara den som vet”. Kunskap är ett slags kontrollbehov för mig. Om jag inte har koll, får jag en känsla av att vara dum, och jag hatar den känslan. Men jag har jobbat på det, och för varje ”jag vet inte” som jag hasplar ur mig, tycks världen öppna sig för helt nya insikter. Och de är av det mer ordlösa slaget.
För det är skillnad på faktakunskap och visdom. Fakta kommer i två former. Dels genom resultatet av egna konkreta upplevelser, som att allt faller till marken om man släpper det en bit ovanför. Men de flesta fakta jag kan har jag läst mig till, i skolan eller på egen hand. Sån kunskap är användbar. Den blir en referensbank. Men det skapar också problem.
Hur vi ser halva världen och går miste om visdom
Referensbanken är bra för att den hjälper mig att utvärdera en situation snabbare, men den styr också vad jag ser. Hjärnan söker efter det igenkännbara och ser alltså främst det som den redan känner till. Det gör att jag i stort sett ser världen med förutfattade meningar. Kunskapen begränsar mig alltså.
Referensbanken gör också att jag styrs in i ett antingen-eller tänkande som är endimensionellt. Det i sin tur att jag går miste om det som kallas visdom som är en syntes av förvärvad kunskap och det nya jag förmår erfara, och det som uppstår däremellan.
Många traditioner prisar den vise framför den lärde. I vår egen kultur har visdomen namnet Sophia, och om henne kan man läsa en lång vacker hyllning i gamla testamentet (Salomos vishet).
Icke-vetandet som en väg till visdom
Men hur frigör man sig från referensbanken och når syntesen?
Vägen dit kan kännas bakvänd, för porten till visdomen går genom icke-vetandet. Det är bara när vi vågar uttala ”jag vet inte” som vi ger Sophia – visheten – en chans att dyka upp.
Referensbanken släpper bara sitt grepp om vi släpper faktakunskapens sarg för en stund. Först kan det kännas som om vi blir tomma. Det blir tyst i hjärnan en stund. Vissa kan tycka att det är obehagligt. Men i den nollställningen öppnar vi upp höger hjärnhalva och sinnena aktiveras; vi får en vidgad blick och skärpt hörsel, smak och känsel. Vi blir närvarande.
Vi behöver helt enkelt ”chocka” oss ur den vänstra hjärnhalvans grepp. På så vis öppnar vi upp för den lite mystiska, men väldigt konkreta, intuitionen, som kan hjälpa oss att se den värld som den vänstra hjärnhalvan går miste om.
Intuitionen jobbar främst med helhetsperspektiv och synteser av många intryck. Det är också därför som andliga traditioner som exempelvis sufismen säger att den obildade ibland har lättare att nå upplysning och förening med Gud, eftersom den absolute är något bortom alla ord och inte kan förstås med intellektet, bara med hjärtat.
Men intuition är inte tillräcklig i sig för att bli visdom. Den behöver gifta sig med kunskapen för att vi ska få bilda oss en uppfattning som vi kan agera på. Den vänstra hjärnhalvan skapar den ordning och den jämförelse vi behöver, och med språket kan den hjälpa oss att kommunicera våra idéer till andra.
Resultatet blir visdom, en syntes av intelligens, kunskap, erfarenhet, intuition och förstånd, som gör att vi inte bara väljer det ena eller andra, utan kan befrukta idéer med varandra och nå det allra klokaste valet i ett helhetsperspektiv.
Så prova icke-vetandet nästa gång du står inför en situation vilken som helst. Ställ dig frågan: Vad händer nu? Och svara: Jag vet inte. Vänta sen och se vad som dyker upp. Ge dit tid. Tillåt dig att formulera självklarheter först, för att sen gå närmare och se det som finns i mellanrummen, mellan dina förklaringar.
Kanske är det just insikten om hur lite vi egentligen vet som gör att man blir visare ju äldre man blir?
Foto: Katie Moum/Unsplash