Självhat kan bara älskas bort. Men inte riktigt så som vi tror. Inga affirmationer i världen kommer att hjälpa. Det vi behöver är en radikal omtolkning av vad detta ”själv” är som vi hatar, men vill börja älska. Vägen går genom ett språng av tillit.
Det är svårt att älska sig själv. De flesta jag pratar med, både vänner och klienter bär på ett självhat i varierande grad. Vi kan antingen avsky något som pågår inuti oss, hur vi reagerar och tänker, eller så har vi svårt att acceptera något i det yttre; vår kropp, det vi säger eller våra handlingar.
Samtidigt vet vi att det här är viktigt. Vi har alla hört att vi måste börja med oss själva för att kunna älska andra. Utan andra att älska blir livet ensamt. Ändå är det så svårt. Men jag tror att knuten som måste lösas ligger i hur vi definierar vårt ”själv”.
Ett själv 2.0
I vår vanliga tolkning utgår vi enbart från vår egen person. Men erfarenheten som kommit ur mitt experiment har fått mig att nu bokstavligen tror att allt och alla är Ett, det som förut var en intellektuell lek.
Och jag menar inte bara Ett på ett själsligt plan, utan även i det vi uppfattar som den fysiska verkligheten. Så för att komma någonstans med vårt självhat behöver vi vidga det vi kallar vårt själv och experimentet har visat hur det kan gå till (läs mer om experimentet här).
Det experimentet lärt mig är att vi borde ta livsregeln ”du skall älska din nästa som dig själv” mer bokstavligt. Ja, det är sant, vi behöver älska oss själva annars kan vi inte älska någon annan, men att älska oss själva går via vår nästa.
En paradox igen alltså. För att få det vi vill ha, både från oss själva och andra, behöver vi börja med att ge det till andra. Men här tror jag att den andra välkända livsregeln verkar ”gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig”.
Och vill man kan man peta in logik här. För om vi nu verkligen är Ett, ja då kan jag ju aldrig ge till någon annan än mig själv. Men ingen logik i världen kommer att övertyga dig, så länge den logiken vilar på gamla antaganden. Det jag säger här är något som måste upplevas.
Men hur gör man rent praktiskt?
Det bästa är att börja med dig själv, precis som vi har blivit lärda att göra. Vad vill du själv ha av andra och livet? Vet du det? Annars måste du stanna upp och först ta reda på detta.
För egen del vill jag bli sedd och accepterad som jag är. Jag vill ha frihet. Jag vill bli lyssnad på och att andra ger av sin tid. Jag vill känna mig inbjuden och inkluderad. Men jag vill också bli uppriktigt speglad och få höra om det är något som jag kan göra bättre eller sluta med.
För att kunna ge något av de här sakerna jag räknat upp ovan måste jag börja med en sak: uppmärksamhet. Jag måste på riktigt bli närvarande i min interaktion med omvärlden. Och för att komma dit behöver jag släppa taget om mina egna idéer om hur jag själv vill att allt ska vara och bli för att jag ska uppleva att jag får allt jag vill (därav att experimentet fungerade som det gjorde fast det var så oväntat).
Om jag vill bli sedd behöver jag börja med att se andra. Något händer med ”nästan” när de blir sedda. De mjuknar, de slappnar av och när ruset av att ha blivit sedd stabiliseras, börjar den andre att se dig.
Det här är kärlek enligt Martin Buber. Det är den verkan han skriver så fint om i boken Jag och Du. Och när den verkar uppstår känslan av kärlek som en effekt av den uppmärksamhetshandling som det hela inleddes med.
Och det är här paradoxen blommar ut fullt ut: självhatet går upp i rök när jag har gett det jag vill ha, för jag får tillbaka. Istället för två jag som står mot varandra, växer istället ett vi fram, som känns fantastiskt bra. Det blir inget isolerat själv kvar att känna förakt för. Det självet bleknar i ett slags självförglömmelse – och ur den kan ett nytt själv födas, som är större än ens egna gränser.
(Sen finns såklart ett kollektivt vi som är motsvarigheten till vad vårt personliga ego är, och det vi:et är ingen trevlig historia. Men det är en annan text.)
Riskerar man inte att bli utnyttjad?
Om du läst så här långt, har du nog en känsla av oro i magen. Men blir jag inte utnyttjad om jag bara ger? Och den rädslan är relevant, för den styr hela mekanismen som får oss att isolera oss som ett autonomt själv.
Men här kommer vi in på den sista delen av det jag skrev att jag vill ha: ”jag vill också bli uppriktigt speglad och få höra om det är något som jag kan göra bättre eller sluta med”. Det är lika viktigt att jag ger av det till andra också. Om jag någonsin känner mig utnyttjad behöver jag säga till. Det är på samma sätt att ge av något jag själv vill ha.
Känslan, som föds ur att både kunna ge och ta emot av gränssättande, är den grund av förtroende och tillit som är helt avgörande för att verkan av den uppmärksamhet som du visar inte ska bli självhat hos båda parter i relationen, snarare än kärlek.
Låter du dig behandlas illa, kommer du att känna samma dos självhat som den som gjort dig illa och en ond spiral är i rullning. Effekten blir då att både du och de i din närhet sluter du sig in i skalet av det lilla själv som alla behöver komma ut ur.
Går det att upprätthålla?
När tre månader av mitt experiment pågått, d v s tre månader av en fantastisk upplevelse av glädje och lätthet, ”kickades” jag ut ur känslan. Och så blir det till och från sedan dess. Orsaken är alltid densamma. Den kommer från en rädsla över att bli utan något. Det gör att jag börjar skydda något jag tror att jag kommer att förlora om jag ger av det. Och uppkopplingen är bruten.
Det fina är att jag då får syn på en ny rädsla och kan lägga den på minnet. Jag ser vad jag vill ha och kan motverka genom att ge av just den sak som jag var rädd att förlora.
Foto: Anthony Tran/Unsplash