Vi talar ofta om vår inre kritiker, den röst som kommenterar vårt liv i nedlåtande termer. Men sällan talar vi om vår inre hyllningskör. Den som i hemlighet drömmer fram dagdrömmar där vi är perfekta, framgångsrika och alltid intelligenta. Där vi klarar oöverstigliga saker eller får beundran för en alldeles särskilt snyggt formulerad rapport på jobbet.

Tyst håller vi de här lustfyllda hyllningarna och dagdrömmarna för oss själva. Vi talar inte om dem. Trots att de borde oroa oss. För den inre hyllningskören kan var lika destruktiv för vår autenticitet som den inre kritikern. Båda driver oss att behaga, roa och göra allt för att omgivningen ska tycka om oss och helst se upp till oss. Den driver oss att bli till ett slags narrar som dansar efter andras förväntan. Och efter ett långvarigt hyllningsmissbruk kan vi ha irrat bort oss så långt från oss själva att det är svårt att hitta hem.

Ett fritt och autentiskt jag är oberoende av BÅDE negativa och positiva kommentarer. Ett autentiskt jag är helt enkelt sig självt. Oförställt, fullbordar det sitt uppdrag, helt i enlighet med sin kreativa förmåga, varken mer eller mindre.

Därför borde vi uppmärksamma den inre hyllningskören lika mycket som den inre kritikern. Och öva på att varken vara nedlåtande eller dagdrömma om hyllningar. En gång i tiden föll det sig naturligt, när vi var barn, innan vi upptäckte andras dömande ögon. Dit borde vi sträva igen.