Det är allhelgonatider och döden är aktuell. Den fysiska döden är skrämmande men räds vi egentligen rätt död? Är det verkligen den fysiska döden som är värst eller är det ett långsamt borttynande i ett inre kontorslandskap?
Människan skräms av den fysiska döden, att kroppen ska upphöra existera. Vi försöker på alla sätt att förlänga livet: äter sunt, rör på oss, smörjer med krämer och stressar ner på olika retreater. För vissa leder dödsrädslan till ren ångest som kan förstöra förmågan att fungera ordentligt i vardagen.
Och visst är tanken på att upphöra existera i den form man har idag jobbig. Men jag tänker att det finns en död som fler borde vara mer rädda för, och det är den levande döden.
Som jag ser det har människan en inneboende möjlighet, och den kan bara realiseras genom att hon först går vilse i livet, och sen hittar hem igen. Och går vi miste om det här blir vi istället levande döda.
Vilsenheten kan liknas vid en död, för där går vi bort oss från det som ger oss livskraft och gnista att leva fullt ut. Vi glömmer det som gjorde oss naturligt nyfikna och som drev oss att utforska världen och utveckla oss. I vilsenheten glömmer vi bort vår autenticitet och förlorar oss i den värdsliga vuxenvärlden. Det är den vilsenheten som brukar porträtteras i Fallet i vår kristna tradition. Vi lär oss rätt eller fel, men blir på vägen självmedvetna och tappar vår spontanitet.
Men jag tror inte att vilsenheten är ett misstag utan den är nödvändig. Utan vilsenheten skulle vi inte utveckla de skickligheter vi behöver för att klara oss i denna världen: den gör att vi skapar fallen-heter, förmågor som gör att vi kan ta oss fram i floran av sociala normer.
Det verkliga problemet är istället av ett annat slag. Och det uppstår om vi blir kvar i vilsenheten, om vi aldrig inser att vi är vilse och börjar leta efter vägen hem till vår autentiska kärna igen, den kärna som bär på fröet till vår mening här på jorden.
Det är då vi går från att vara sovande och i glömska till att förstelnas som levande döda. När jag ser den typen av död framför mig ser jag oändliga inre kontorslandskap upplysta av ett skarpt lysrörsljus, där man framlever i en tillvaro med ändlösa möten och en djup trötthet. Det är för mig en värld där livsgnistan lyser med sin frånvaro, där vi emellanåt köper nya saker men inget gör oss längre riktigt glada, där vi inte ser varandra längre. Djupt inom oss bär vi ett vagt minne av ett annat slags liv som kändes lätt och enkelt, men som vi nu glömt bort hur framlever.
Den döden – den levande döden – skrämmer i mig mer. Och den typen av död borde verkligen skrämma mer än den fysiska döden. Eller vad tänker du?
Foto: Kate Sade/Unsplash