Ibland öppnas en avgrund. Allt blir svartaste svart och inget tycks hjälpa. Det kan ske i samband med en separation eller en annan händelse. Det kan också komma rätt ur det blå. Men där i hålet, om du vänjer dig med mörkret, kan nyckeln ut framträda.
För de flesta öppnar sig ibland ett svart hål, ett sådant som i rymden, i hjärtat. När man väl är där är det svårt att ta sig ur. Alla försök att sträcka sig ut dras obönhörligen in igen i den täta tunga avgrunden. Gravitationen inåt är så stark i den svarta känslan.
Då gångerna känns det sällan värt att prata med någon eller försöka göra något som ska lindra det. Kraften i känslan säger att inget spelar roll. Svärtan kommer att vinna ändå.
Ur den här hopplösheten finns två vägar att gå.
Är känslan outhärdlig och ihärdig behöver du tvinga dig till att be om hjälp någonstans trots att du känner motsatsen. De piller som vården har kan ge dig det fotfäste som behövs för att ens kunna hålla ögonen öppna och granska ditt liv. Och gör också vad som helst som du tror kan lindra, även om det känns meningslöst: spela musik du gillar, gå ut, kolla på humorprogram.
Men är du van med känslan, känner igen den, och vet att det kommer att bli bättre snart, det vill säga de gånger då läget inte är akut, kan du prova det du kanske inte provat hittills: stanna upp i känslan. Vänd dig helt enkel inåt mot det svarta hålets centrum och sätt dig ner där och bara var i den tunga massan av känslor.
Först kommer inget att hända annat än att det är jobbigt. Känslan kan upplevas som en klump, som en vitnande glöd eller något annat som känns i bröstet eller magen. Oavsett vilket, sitt bara stilla eller promenera sakta och känn samtidigt.
Efter ett tag tonar känslan oftast bort, och då kan ledtrådar, till vad smärtan handlar om, börja att framträda i svärtan. Lite som när ögonen vänjer sig med mörkret. Till slut kan en förståelse till och med ta form som gör att du begriper var smärtan kommer ifrån, och vad du behöver göra.
Så blev det för mig imorse. Sakta, sakta, blev jag varse att det bottenlösa handlade om den gamla vanliga klumpen av skuld; att vara oduglig och obehövd. Där fanns också skam över att inte leva upp till något.
Och vid ett närmare granskande, efter om det fanns något i mitt liv just nu som kunde ge den här känslan, insåg jag att den arbetsplats jag är på nu varken ger mig en möjlighet att ”vinna” något utifrån mina egna behov (prestige, respekt, självutveckling, uppskattning), eller en möjlighet att bidra till något större genom min fallenhet att möta människor, uttrycka mig i existentiella frågor och att se helhetsperspektiv (läs gärna förra inlägget om Maslows behovstrappa kontra livsuppgift).
Inte konstigt att botten gick ur. Jag upplevde helt enkelt konsekvensen av att en stor del av min tillvaro inte ger någon riktig mening för mig just nu; jag kan inte bidra med mig helt enkelt.
Fast på sätt och vis, visar sig ju det jobb jag har nu, ändå ha en mening. Upplevelsen har bidragit med en viktig pusselbit, både till mitt utforskande av hur jag kan leva ett gott liv, och till en större förståelse av upplevelsen av mitt experiment (där jag följt med i livets flöde). Nu får jag bara hoppas att livet förser mig med nya möjligheter. Helst ett arbete där uppgiften kan bli en ”tvillingsjäl” till min fallenhet.
Foto: Valentine Lacoste/Unsplash