Svenskarna tycks inte tillfredsställda med de svar som vetenskapen har på livets stora frågor. Så sent som 2017 svarade så många som hälften av svenskarna inne undersökning att de tror på en större livskraft. Vad beror det på? Vad är det en andlig livsåskådning ger oss?
Efter att ha läst en bit in in psykologiprofessorn Jordan B Petersens verk Maps of Meaning – The Architecture of Belief, verkar hand tanke vara att själva kärnan i vetenskapen, detta att försöka uppnå objektivitet, samtidigt fjärmar oss från att känna oss i grunden berörda.
Så länge människan har funnits finns spår av att vi omgett oss med myter och föreställningar om livets och alltings mening. Berättelserna och sagorna är fulla av arketypiska grundteman om ont och gott och en hjältes väg mot att besegra det onda. De här berättelserna var mättade med ett meningsskapande språk. De placerade inte bara in mänskligheten i en helhet, utan även oss själva personligen. Vi kunde på det viset begripa vår egen roll och därmed förstå hur vi skulle leva och handla på rätt sätt.
När vetenskapen försöker kliva ur verkligheten för att observera den utifrån, plockar de samtidigt bort den mänskliga erfarenheten och särskilt den egna personen ut ur berättelsen. Iakttagelsen blir en saklig beskrivning, som visserligen kan berätta vad som är bra eller dåligt för oss, men som genom att vara så opersonlig inte skapar ett motivationsbärande fundament för oss. Vi får inte tillfredsställande svar på varför just jag ska bry mig om hur jag lever och handlar. Det blir mest en beskrivning av något som heter DNA som vill sprida sig. Men det vi upplever starkt, detta vi kallar JAG, det får sällan plats i berättelsen.
En tro på något större där jag själv är en viktig enhet ger oss därför större motivation att fortsätta leva även den här dagen. Det ger ett förklarande sammanhang för oroligheter och oförklarliga saker som händer. Myter och sagor har den effekten och därför lever den berättarformen kvar lika starkt idag.
Men den 2000-åriga berättelsen som Svenska kyrkan vilar sin form på tycks inte säga då många människor något längre. Istället snickrar många av oss vår egen tro och är förmodligen ganska ensamma i detta. För hur ofta samtalar vi med vänner och familj om detta?
Själv har jag ändrat inställning under åren. Från att ha kallat mig ateist vet jag inte längre vad jag ska kalla mig. Ironiskt nog är det vetenskapen, framför allt kvantfysiken och biologin, som till sist fyllt mig med en livsåskådning som ser själva livskraften som något heligt och i sig överordnat. Och livskraften berör inte bara livsformerna utan är för mig det som överhuvudtaget får materia att ta form. För mig är det ingen dömande kraft eller något som bryr sig om specifika livsregler, nej den är lika beroende av mig som jag är av den. Livet vill liv och existens. Och jag kan kalla den gud, livskraft, Tao, Brahman eller liknande ord. Ordet är inte viktigt.
The first gulp from the glass of natural science will turn you into an atheist, but at the bottom of the glass God is waiting for you.
Werner Heisenberg, kvantfysiker.
Men nog är det sorgligt att vi saknar forum för den här sortens samtal, och att den som ändå har dem riskerar att stämplas som orationell ”tossing”? Som vanligt har vi svårt att prata om sådant där vi är dömda att tänka olika. För en andlig upplevelse är i grunden en högst personlig erfarenhet.
Vad tror du på? Vad är din erfarenhet? Och hur och var skulle den här typen av samtal kunna äga rum?