Vi söker alla efter vägen till ett lyckligt liv. Men få vet vad det innebär så vi söker vitt och brett och kastar oss från det ena till det andra för att testa oss fram. Men tänk om vägen är ganska smal och rätt så osynlig? Och tänk om det på riktigt behövs ett rött piller för att hitta den?
De flesta människor söker efter en öppning som ska förändra livet till det bättre, och även om tron på vad som ska göra livet bättre ser olika ut, vill vi i grunden samma sak: vi vill ha ett liv som rymmer frihet, lugn, glädje och kärlek.
Några söker den rätta partnern. Några strävar efter en annorlunda kropp. Vissa hoppas hitta den perfekta platsen att bo på. Andra känner ett diffust missnöje som inte tycks bero på något särskilt och letar lite förutsättningslöst. Fast vanligast är nog att människor söker efter det rätta jobbet, det som ska göra att man känner sig behövd.
Den gemensamma faktorn för allt jag räknat upp ovan är tron på att känslan av frihet, lugn, glädje och kärlek är beroende av att en viss person, ett ting, en situation, en plats eller att en viss kunskap infinner sig i ens liv för att livet ska bli bra.
Experimentet
Men mitt experiment visade mig att det omvända förhållandet råder. Frihet, lugn, glädje och kärlek har kommit när jag släppt all strävan efter att något måste vara på ett visst vis.
Innan mitt experiment hade jag läst hyllmeter om just detta i olika kloka böcker. Ändå hade inte poletten riktigt trillat ner.
Jag fortsatte tro på att det krävs ett visst förhållande i livet för att jag ska kunna vara lycklig. Ville inte riktigt släppa taget om detta att lyckan låg i mina händer.
Den allra senaste formeln ut så här: billigt boende nära naturen + jobba med existentiella frågor + ha en halvtidsförsörjning + hyfsat nära familjen + tid för läsning, vandring, målande = lycka i livet.
Men när jag så äntligen fick ihop ett liv som innehöll allt i min formel upptäckte jag att perioderna av bottenlös förtvivlan ändå dök upp, triggade av personer eller situationer i min vardag. WTF!!?
Jag fick nog. Jag tänkte helt enkelt att om nu skiten fortsätter att hända trots allt fiffigt jag tänkt ut, låt oss prova att inte tänka ut något fiffigt alls och se vad som händer.
Jag bestämde mig alltså att sluta vilja något särskilt och bara finna mig i det som hände, men inte med likgiltighet. Nej, själva tanken på ett experiment fick mig ändå att gå in i det hela med nyfikenhet och beredskap att bli medskapare i det som skedde.
Och plötsligt kände jag den frihet, det lugn och den glädje och kärlek jag längtat efter. Och alla människor omkring mig tycktes känna samma sak, för de förvandlades framför mina ögon (läs mer om experimentet här).
Den smala vägen
Jag tror att experimentet skapade den medvetna närvaro som så många andliga traditioner pratar om, den som både inom taoismen och kristendomen brukar beskrivas som att ”vara som ett barn”.
Och i morse insåg jag att det nog är just detta som menas med den smala vägen. Nyckeln är förutsättningslösheten. Den breda vägen blir då den väg där vi söker frihet, lugn och glädje och kärlek genom en sak, en person eller en situation.
En annan anledning till att det benämns den smala vägen är för att det inte är lätt att vandra på den. Det är lätt att kliva snett och hamna utanför. Den är också så smal att den är svår att hitta. De bredare är lättare att se.
Jag tror jag hittade min smala väg av en slump. Eller så var det bara dags. Mitt beslut att tvärt avbryta all strävan verkar ha funkat som det röda pillret i filmen The Matrix. som verkar ha öppnat dörren till andra sidan, till friheten, lugnet, glädjen och kärleken.
Medan kroppslig smärta och olika triggande situationer har fungerat som ett blått piller som dragit mig ut ur det ”paradis” jag fått vistas i ett tag. Jag tror att det verksamma ämnet i det blå pillret är missnöje och/eller rädsla.
Men den smala vägen är inte helt förutsättningslös. Jag tror ändå att det behövs några ingredienser för att den ska öppna upp sig, d v s det behövs ett verksamt ämne som kan bli det röda pillret. Men vilket jag tror att de är får jag skriva om nästa gång.
Foto: Nadine Marfurt/Unsplash