”Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
– Tomas Tranströmer
Hittade de här raderna i en bok idag och det slog mig hur sanna det är. Precis som Tranströmer så fint skriver, öppnas alltid något nytt upp så snart jag tror att jag klurat ut vem jag är och hur livet ska levas. Den inre upptäcktsfärden tar aldrig slut.
Men förändringen följer ingen linjär utveckling, snarare liknar den en växling och pendling. Och snarare än att förändringen kan beskrivas som ökad styrka eller att jag blivit en bättre människa, känns det som en förändring i blicken, som om någon skruvat på en kameralins och plötsligt framträder jag själv, livets förutsättningar, begränsningar och mening på ett nytt sätt.
Så jag tänker, precis som i dikten att varken jag eller du blir färdig. Och vissa förändras kanske aldrig. På sitt vis är det som det ska. Vi kan ju inte, befinna oss på en annan plats än den vi är på just nu och vi kan inte vara annorlunda.
Först kan det låta jobbigt att aldrig bli färdig. Vi vill ju så gärna nå i mål, nå fram, komma till slutstationen. Men betänk vad färdig betyder egentligen. Färdig är bara den som är död.